Stockholmsderbyna liknar inget annat...
Uppdaterad 2018-07-30 | Publicerad 2012-09-14
Robert Laul om det hetaste i allsvenskan – varje fredag
Som utomstående betraktare från Göteborg och oberoende bevakare från Aftonbladet vore det förmätet att claima rätten att avgöra vilka Stockholmsderbyn vi bör minnas och inte.
Jag vill ändå berätta om derbyt som fick mig att ringa vänner och bekanta, nära och kära, för att förklara:
”Ni måste uppleva detta”.
När Djurgården och AIK möts på söndag är det sista gången ett derby spelas på Råsunda. Det rycker man kanske på axlarna åt i andra delar av landet men det beror i så fall på okunskap eller avundsjuka.
Det må finnas fotbollsmatcher i Sverige där rivaliteten spänner över större områden (IFK Göteborg–AIK), där motståndarna har bättre sportsliga meriter (Malmö FF–Blåvitt) och där lagen genom åren dragit större publik (i Göteborg) – men Stockholmsderbyna liknar inget annat. Så här dan före dan före domedagen är det på sin plats att titta tillbaka på något av allt det som varit, som tvillingderbyt 2 juni 2003. Hammarby ledde serien, Djurgården och AIK låg tvåa och trea, allsvenskan hade precis blivit galen och Stockholmsfotbollen gick i främsta ledet.
Derbyt drog 35 179 åskådare, det var första gången på 30 år det kom över 30 000.
”Värsta jag varit med om”
I AIK spelade en 28-årig nigerian vid namn Samuel Ayorinde. Om honom visste vi inte mycket mer än att han var en pålitlig målskytt för Leyton Orient i engelska division tre i Championship Manager på sena 90-talet.
I Djurgården fanns Johan Elmander, Kim Källström och Andreas Isaksson och efteråt, när allt var över, skrev min kollega Johan Flinck den minnesvärda ingressen:
”Djurgårdsspelarna satt med tomma blickar i omklädningsrummet:
– Det värsta jag varit med om, sa Elmander.
– Det värsta jag varit med om, sa Källström.
– Det värsta jag varit med om, sa Isaksson”.
Inför matchen levererade fansen tifon som höll världsklass, stämningen kan bara beskrivas på samma sätt och i första halvlek även spelkvaliteten, åtminstone från Djurgårdens sida som svarade för en fotboll som inte skådats i ett Stockholmsderby vare sig förr eller senare.
Alla vann den kvällen
Ändå bleknade allt i skenet av sista tolv minuterna.
AIK:s Mats Rubarth tryckte in 1–3, Stefan Ishizaki bredsidade in 2–3 och inhopparen Ayorinde…ja, han skulle inte ens suttit på bänken. Han var sjuttonde man men Jimmy Tamandis knä krånglade och en kvart före avspark fick Ayorinde kliva ur klubbkostymen.
En kvart från slutsignal klev han in i evigheten.
Hur Ayorindes 3–3-mål på tilläggstid gick till har jag inga minnesbilder av men firandet är desto tydligare: han löpte mot AIK-klacken och på vägen satte han fingret över munnen i riktning Dif-tränaren Zoran Lukic:
– Nu har jag tystat den där som pratar så mycket i tidningarna.
Denna junikväll var det som att fotbollen själv ställde frågan ”Vad handlar vår idrott om?” och slog oss i huvudet med ett svar som bara gick att nicka åt.
Ett svar som egentligen bröt mot alla regler eftersom ingen förlorade, alla vann.
Det tror jag till och med Elmander, Källström och Isaksson kan hålla med om så här nio år senare.