Den här gången var spelarna den där klicken som förstörde

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-08-08

MALMÖ.

Malmö FF var ett tag i går så stilfullt, stolt och snyggt att hjärtan brast.

Synd att en fotbollsmatch skulle förstöra allt.

Följ ämnen
Malmö FF

Här hade 27 000 fans färglagt Malmö Stadion som om det vore europeisk toppmatch, MT96 hade skapat årets finaste allsvenska koreografi med en gigantiskt, socialistiskt-realistisk bild av bröderna Hjertsson som var så vacker att Kjell Hjertsson fick ont i hjärtat där han satt på läktaren.

Solen sken; gräset låg grönt och fint; Hodgson, Hareide och Roland Nilsson satt på läktaren.

Men ni vet hur det är – det är alltid en liten klick som förstör för alla andra.

Den här gången spelade de i Malmö FF och Helsingborgs IF.

Stuart Baxter och Sören Åkeby snackade upp spelkvalitén efteråt, men det här var ett derby som mest var underhållande på samma sätt som Tom&Jerry eller Helan och Halvan. Spelare slog sig, spelare ramlade, spelare sprang vilse och in i väggar.

Det här var ju MFF:s och HIF:s stora chans.

Det här var deras Willy Wonka-biljett rakt in i en guldstrid de inte förtjänat.

Två stora, stolta klubbar som båda drabbats av akut identitetskris – HIF genom klubbledningens grava inkompetens, MFF genom ? ja, det är mer komplicerat – stod vid ett allsvenskt vägskäl och lurade varandra åt fel håll.

Första halvlek var kontrollerad, med Malmö som spelförande.

Två korta lag, två höga försvar, och allt med en nyvattnad gräsmatta som krävde artikulerade bollar in bakom backarna.

Inget av lagen var skickligt nog att lyckas med det särskilt ofta. I MFF hade Åkeby valt att ligga högt med yttermittfält­arna (en vettskrämd Ola Toivonen och backen Ulrich Vinzents) och lågt med Labinot Harbuzi.

Henke lever i ett eget universum

– För att stänga vägarna mot Henke Larsson, förklarade Labinot.

Men det ledde mest till att han, den tröge men passningsskicklige, fick för långt fram till anfallarna. Och yttrarna var inte offensivt hot nog för att kompensera det.

Men, ändå: En fin djupledspass från Anders Andersson till Junior räckte till 1–0 – och HIF såg ut precis som det där opersonliga, defensivt darriga lag vi sett så många gånger förr.

Mitt i allt sprang den överlägsne Henrik Larsson runt i sitt eget, kvalitativa universum. Han klackade, skarvade, vände spel och fick alla andra att se ännu klumpigare ut. Det är som att se Fågel Fenix i ett duvnäste på zoo.

Om Malmö FF haft tillstymmelse till mästar-DNA så hade de kontrollerat sönder matchen efter paus. Ligga kompakt, spela oavgjort på kanterna och låta Harbuzi (eller varför inte Niklas Skoog?) mata Jonatan Johansson och Junior med missiler båda framför och bakom HIF:s backar.

MFF gjorde inte det.

MFF var inte ens nära.

Baxter lät sitt HIF spela en ännu enklare fotboll, med snabbare och rakare anfall, och det räckte för att slå sönder all struktur i Åkebys lag. Det är verkligen alldeles för enkelt att göra det 2007. I stället för kontroll fick vi två långa lag som bytte anfall och chanser med varandra. Med Henrik Larsson och Razak Omotoyossi som motståndare är det en väldigt, väldigt dålig idé.

Henke mötte och klackskarvade ett uppspel, Andreas Dahl hittade ett djupledsspel, Omotoyossi sprang som han brukar och när Jon-Inge Höiland valde att stanna till för att mäta lårmuskler med honom så hade HIF fått ett friläge och 1–1. Det såg väldigt enkelt ut, men HIF hade samlat ihop till det och kunde mycket väl gjort fler mål. Det kunde Malmö också. Behrang Safari var urstark när han flyttades upp ett steg, och ett tag mitt i andra halvlek slog Helsingborg så många felpass på egen planhalva att Stuart Baxter svor värre en hel 50 Cent-cd.

Helsingborg är en klubb i sjönöd

När sedan Omotoyossi kolliderade med Jonas Sandqvist ville Baxter ha straff. Han kunde fått det, men jag tycker att Martin Hansson dömde rätt; HIF-anfallaren hade redan sölat bort chansen när han och Sandqvist smällde ihop.

Helsingborg kränger fortfarande som ett skepp i nöd, Malmö FF har inte vunnit en hemmamatch sedan i april.

När matchen började sjöng 27 000.

När matchen var slut la sig den stora tystnaden över Skåneland.

De få drömmar som överlevde handlar inte längre om guld.

Följ ämnen i artikeln