”Om någon slåss kan man inte bara se på”

AIK:s ordförande Johan Segui om att hantera huliganer & tiden i Hells Angels: ”Paralleller”

helskärm

Johan Segui, 47, är van att hamna i centrum.

Ibland ofrivilligt, som när ”Uppdrag granskning” ringer och frågar om relationen till huliganerna.

Ibland frivilligt, som när han löper över en fotbollsplan i kostym för att avstyra ett slagsmål.

Men ambitionen har aldrig varit att synas, menar AIK-ordföranden.

– Vadå Djurgårdare?

Johan Segui hugger på frågan. Vi har stannat vid ett porträtt på Carl XVI Gustaf som hänger på väggen. Kungen har varit hedersmedlem i AIK sedan födelsen, vilket klubben gärna framhåller. När jag påpekar att vår konung vid ett par tillfällen hintat om att han håller på Djurgården fnyser Segui.

– Kungen skulle skämta i något l­äge, för en lokaltidning, och det blev missförstånd. Och Hovet dementerar ju ingenting, så ryktet levde kvar.

Segui plockar fram ett fotoalbum med bilder från 1966. Kungen, 20 år gammal och klädd i kostym, står ­bredvid AIK:s dåvarande ordförande Lennart Johansson på Grand hotel med ett glas i handen.

– Se, han var på 75-årsjubileet, han var på 100-årsfesten. Kungen är AIK:are, inget snack om saken.

Vi är i AIK:s styrelserum på kansliet utanför Friends Arena. Lokalerna är nybyggda och moderna, men möblemanget i det här rummet är gammalt och nött. De tunga läderstolarna har varit med ända sedan AIK höll till på Stockholms stadion på 30-talet, berättar Segui.

Hoppade över reklamskylt

Han slår sig ner vid ena kortsidan. Ordförandens plats. Segui tillträdde posten i början av 2012 efter en lång karriär i klubben, men att nå toppen har inte varit en drivkraft.

– Jag har aldrig haft en plan. Men jag är en föreningsmänniska, jag tycker om när man tar beslut tillsammans ­efter diskussioner. Gärna högt i tak, men inte göra saker själv.

Fast ibland, eller kanske till och med ganska ofta, så gör Segui saker även på eget initiativ. När det blev stökigt på en läktarsektion inför derbyt mot Djurgården för två veckor sedan på Friends Arena tog ordföranden ett oväntat beslut: han ingrep själv, handgripligen. Segui lämnade VIP-sektionen, knatade över planen, hoppade över en reklamskylt och tog sig upp på läktaren för att stoppa bråket.

– Alltså… det var inte så konstigt egentligen. Jag ser att det började hända saker på södra sidan, Djurgårdare som beter sig konstigt, och att det svaras upp från andra sidan, norra/östra börjar röra på sig. Då var det inte svårt att räkna ut att det var på väg att gå ­illa. Det var stundens ingivelse.

Hur var det när det när du kom fram?

– Andfått! Jag har ju kondition som en gammal ko. Nä, men det var bara ”skit i det här nu, ska vi spela fotboll så måste ni sluta. Det där får ni sköta någon annanstans.”

Du var inte rädd?

– Jag tänkte inte på det, jag utgår från att alla gillar AIK där.

Men det var ingen ”söndagsskola” som du uttryckte saken efteråt?

– Nej, det är vuxna män med testosteron och fullt adrenalinpåslag. Men det är inte mig de vill åt, det är dem på andra sidan staketet.

Gör man den skillnaden i ett sådant tillstånd?

– Jag vet inte. Jag gjorde det bara. Kan man göra skillnad så gör man det. Rätt är rätt, fel är fel. Det är som om någon slåss på stan, då kan man inte bara se på.

Hur var det att gå in på Aftonbladet.se och se att ditt hopp över skyltarna toppade sajten?

– Jag hade inte riktigt koll på det, men på morgonen skickade en av ­mina döttrar ”spänstig” med en smiley­gubbe. Det var…lite roligt ändå.

Har du tänkt på att du ofta hamnar i centrum?

– Ja, jag har märkt det. Jag tror att det har att göra med min historia som är lite annorlunda. Sedan är jag hyfsat verbal så jag blir lite roligare att prata med än andra idrottsledare. Men syftet är inte att synas. Framför allt handlar det om AIK, Sveriges största klubb.

På vilket sätt är ni det? Ni är inte den mest framgångsrika.

– Ja, i Sverige finns det massor av klubbar som är mer framgångsrika. Men vi har flest medlemmar, hörs mest, syns mest. Vi har även en attityd, internt och externt, som är arrogant. Vi kanske har blivit lite mjukare i kanten med åren, men vi är tydliga: vi är bäst, vi tänker vinna och även om vi inte gör det… så är vi bäst ändå.

Seguis ”annorlunda bakgrund” handlar bland annat om Hells Angels. AIK-ordföranden var medlem i motorcykelklubben från 1995 till 1999, men klev sedan ur. Nu är han trött på frågan att om att ”ta avstånd” från sitt förflutna.

– Det är en del av min historia, en del av mitt liv, och så är det med det. Jag varken döljer eller framhäver det.

Men kan du ta avstånd från vad HA gör?

– Jag vet inte vad de gör, för jag är inte med där längre.

Något hum har du väl, i och med att du har varit med?

– Ja, och när jag var med handlade om att köra motorcykel så fort som möjligt. Det var mest om att ha roligt.

Hur började det?

– Tja, jag är uppvuxen på Södermalm, där fanns en klubb som heter Sofia hogs där man körde Harley. Det gjorde jag också. Det enda gav det andra. Det låter kanske konstigt, men jag har alltid gillat föreningar. Det finns en del paralleller till idrottsvärlden, stora och små föreningar, hur seriösa eller oseriösa de är och så vidare.

Vad gjorde du i HA?

– Det har jag ingen lust att prata om, det var 400 år sedan. Det har jag pratat om så många gånger.

Jag har aldrig läst om det. Eller vet hur det funkar, för den delen.

– Tja, man ska inte sticka under stolen med att antingen så är du med i rockbandet, eller så är du det inte. Det är klart att jag kan förstå att det finns ett intresse, för det tillhör väl i­nte vanligheterna för en ordförande att ha varit med där. Och det är inte världens lättaste motorcykelklubb att bli medlem i.

På vilket sätt?

– Vem som helst kan inte bli medlem, det är en lång prövotid och så ­vidare. Ibland kan man tro att det är tusentals medlemmar i Sverige, men det är inte alls så många.

”Blev förvånade”

Johan Segui är van att bli synad. När SVT:s "Uppdrag granskning" kart­lade huliganismen runt AIK fick han det tveksamma nöjet att konfronteras av Janne Josefsson mot slutet av programmet. Men särskilt farligt var det inte, tycker Segui.

– De frågade faktiskt om jag ville l­äsa frågorna innan, men det ville jag absolut inte. Jag sa bara ”fråga på, det är bättre att vi tar det spontant än att jag tänker ut kluriga svar.”

Segui skrattar till.

– Janne verkade genuint ärlig när han sa att det inte tillhörde vanlig­heterna. De var förvånade att vi släppte in dem och svarade rakt upp och ner.

Vad tycker du om deras jobb?

– Sådär, de blandar och ger. Jag sa det till Janne efteråt också, att det var lite av en tittarsifferdokumentär. A­bsolut, vi får komma till tals, men sen varvas det med bilder på någon som hoppar någon i huvudet. Då blir det konstigt, man kommer ifrån ä­mnet, och det var väl det som retade upp många medlemmar.

Hur skulle de ha gått tillväga tycker du? Problematiken finns ju där.

– Jag vet inte och ja, den finns där. Det var vi ärliga att säga också. Men det kändes som att dokumentären kom några år för sent, för nu försöker vi vara så öppna så möjliga och inte dölja problemen. Det handlar om ett kontinuerligt arbete. Det sa faktiskt UG till oss också: ni har en handlingsplan och lever efter den.

– Det som hände på derbyt var inte bra, att det blir skärmytslingar mellan supportrarna. Det är ett misslyckande för oss, och då gäller det att arbeta hårdare. Samtidigt var det den första incidenten inne på arenan sedan 2010 då vi ­mötte Levski Sofia. Där har utvecklingen varit positiv på det s­tora hela.

Johan Segui om…

Varför han blev AIK:are:

– På Söder där jag växte upp var de flesta Hammarbyare, men jag hade en äldre herre i kvarteret som höll på AIK. Jag föll för hans b­erättelser och tyckte om klubbmärket.

Klimatet i Black Army 1990 då han ­tillträdde som ordförande:

– Det var mycket stök och bök runt matcherna, även i vanlig serielunk. Det var en mängd faktorer som gjorde det: folk var korkade, vi blev motarbetade av polis och myndigheter, det blev missförstånd. Samtidigt ska man inte sticka under en stol med att vissa tyckte det var kul med att det blev stökigt. Vi jobbade mycket med det, och som tur är sipprade AIK:s värderingar ner i supporterleden.

Sin tuffaste stund som AIK-ordförande:

– Morgonen när Ivan Turina dog. Jag var i lägenheten och såg hans två små döttrar, hans svärmor och fru… det var så svårt. Och då vill jag inte tänka på hur de hade det. När man har fyra barn själv så vet man vad familjen betyder.

DN:s berömda krambild:

– Det var någon på DN som fulade sig rejält. De ringde först upp och jag bad dem skicka bilderna. Jag sa att personen som jag kramade inte var maskerad, och sedan kom det en film som vidimerade det jag sa. DN fick äta upp det lite.