”Många är duktiga på att spela teater”

Sebastian Andersson om fansens favoriter

Publicerad 2019-06-03

Han var utdömd i Kalmar, kritiserad i Djurgården och så sent som förra sommaren nedflyttad till den tyska tredjeligan.

Nu är Sebastian Andersson Bundesliga-proffs och landslagsspelare.

Men kanske hade det gått fortare om han bara kunnat spela lite teater också.

”Jag ändrar mig inte för att någon säger att jag ska göra det”. Så sa Sebastian Andersson i oktober 2016 när karriären äntligen vänt uppåt efter övergången från Djurgården till IFK Norrköping.

Den eviga anfallstalangen hade dessförinnan inte fått det att lossna i Dif efter den ännu djupare svackan i Kalmar FF. Några år senare går det nu inte att konstatera annat än att turen vänt.

”Jag vill inte sticka ut”

Under våren spelade 27-åringen upp Union Berlin till en historisk Bundesliga-plats och nu avslutar Andersson säsongen som a-landslagsman för Sverige. Han gör det samtidigt som ett väldigt anonymt svensk utlandsproffs trots att han nu är en pålitlig målskytt på internationell nivå och innan dess var en mångårig spelare i allsvenskan.

– Jag är inte den som vill sticka ut på något sätt. Det passar inte mig, säger Andersson.

Samtidigt har tiden i Tyskland, där Andersson så sent som förra sommaren ramlade ur andraligan med Kaiserslautern bara för att byta till toppkandidaten Union Berlin och den här säsongen spela upp klubben i högstaligan, tvingat honom att förändra delar av sin personlighet.

– Det blir lite mer egoistiskt med många spelare som vill visa sig mer på egen hand på planen.

Måste man göra det själv också när man konkurrerar med de spelarna?

– Ja, så är det. Man måste tänka lite mer på poäng själv och inte bara jobba hårt för laget för det blir man ju inte tackad för i alla lägen. Du måste prestera poängen för att bli uppskattad av vissa utanför fotbollen.

”Går och dansar framför supportrarna”

Hur ser du på att du kanske inte alltid varit fansens favorit i alla klubbar?

– Allt beror på hur man presterar. I Kalmar presterade jag inte så bra och i Djurgården var det upp och ner. Sedan hade jag antagligen inte världens bästa kroppsspråk heller. Det var väl lite blandat, men det var väl mitt fel också en del av grejerna.

Kan man vara taktisk där och spela lite teater för att vinna sympatier?

– Ja, många är duktiga på att spela teater. Det vet jag ju. Det kan man bli bättre på så klart.

Hur spelar de teater?

– De går och dansar och har sig och stojar och stimmar framför supportrarna. Men det är ingenting jag gör. Jag är inte bra på det.

Mycket i fotboll handlar trots allt om att bli uppskattad och sedd men Andersson har tagit sig hela vägen till den yttersta eliten utan de mest publikfriande ingredienserna. Med facit i hand ser 27-åringen hur hans brokiga väg också utvecklat honom som spelare.

– När jag var i Kalmar var inte landslaget något man tänkte på. Då ville jag bara spela från start i Kalmar. Då var jag utan tvekan längst ner i min karriär, jag förväntade mig annat där och var inte riktigt mogen för motgångarna. Men jag har lärt mig mycket av det. Hur jag ska ta motgångar, tränarens tänk, spelsätt och allt möjligt. Det var mycket jag lärde mig under de åren.