Söderbröder – ända in i döden
Uppdaterad 2018-07-25 | Publicerad 2014-11-02
Erik Niva möter: Deras världar rasade samman – då drogs de ut ur mörkret av Hammarby-fansen
Vissa dagar förlorar man, andra dagar går man upp i allsvenskan.
Det spelar faktiskt mindre roll.
Kärnan i en klubb som Hammarby är inte hur många som kommer när det går bra. Viktigast är hur många som finns där när världen störtar samman och det inte finns någon annanstans att ta vägen.
Trots att jag aldrig träffat Oscar Lott tidigare vet jag vem jag ska titta efter där jag väntar utanför Globens tunnelbanestation.
Jag har nämligen sett honom på film. Tyvärr i den allra mest otäcka sortens skräckfilm, den som är hämtad direkt ur verkligheten.
Det var i somras som en kort Facebook-inspelning började cirkulera i svenska supporterkretsar. Både Oscar och hans storebror Jesper Lott var välkända Hammarby-profiler, men nu utkämpade en av dem en ojämn kamp för sitt liv.
– Jag har sett Jesper, hälsat på honom och sådär, och ja... Det jag kan säga är att det ser inte bra ut, alltså. Det är... inte bra alls. Det är nära slutet, liksom.
Själv kände jag ingen av bröderna Lott sedan tidigare, men det var omöjligt att inte beröras av känslorna i videosnutten. En uppenbart utmattad 19-åring försökte sätta ord på en tragedi, samtidigt som tårarna hela tiden var på väg att tränga igenom.
Avslutningsvis ansträngde han sig för att pressa fram ett uppmuntrande leende. Det gick inget vidare, men tapperheten var hjärtskärande.
– Jag skulle bara vilja tacka alla för stödet som ni har givit mig och min familj. Det är bara... Alla positiva tankar, så får vi hoppas på ett mirakel. Ja... Vi ses, hej då.
Knappt tre månader har nu gått, och Oscar Lott säger reflexmässigt att läget är bra när vi hälsar.
– Lite ont i halsen bara. Hes efter i går.
Det är måndagsförmiddagen efter Hammarbys bortamatch mot Gais. Supporterbussen som Oscar Lott åkte med avgick från Gullmarsplan klockan fyra på söndagsmorgonen.
Det skulle ha säkrats ett allsvenskt avancemang, men nu blev det 0–0 i stället. Ett uppskjutet uppflyttningsparty, och så ytterligare fem timmar hemåt i bussen på det.
– Men jag känner mig ändå både piggare och gladare i dag än innan vi åkte, och det är lite typiskt. Supportergrejen ger så mycket mer energi än det tar. Och så har det varit ända sedan... det hände.
Om det finns någon särskild händelse som gjorde Oscar Lott till Hammarbyare? Tja, födelsen. Själv kan han överhuvudtaget inte komma ihåg ett liv utan Bajen, utan läktarlivet.
– Några av mina första minnen kommer från Söderstadion. Jag var så liten att jag fortfarande hade såna här hörselkåpor på mig, tog på mig dem när jag tyckte att ljudet blev för högt.
Familjen bodde söder om Stockholm, först i Lännersta och sedan i Älta. Grönvita områden, grönvita liv. Oscar Lott hade aldrig något val. Mamman var Hammarbyare, pappan var Hammarbyare, morbror var Hammarbyare. Och ja, storebror var sannerligen också Hammarbyare.
– Det var fem år mellan mig och Jesper, och det blev väl rätt mycket av den här klassiska förebildsgrejen... När jag ser tillbaka märker jag att jag har gått i hans spår mycket mer än jag tidigare tänkt på. Det han tyckte om blev det att jag också tyckte om. Jag började spela fotboll för att han gillade fotboll, liksom.
Hur skulle du själv beskriva Jesper?
– Vad ska man säga...? Han har alltid varit social, alltid glad, aldrig haft några problem att få vänner. En sådan kille som man kom ihåg ifall man träffade honom. Sedan har han haft lite problem i sitt liv. Han hade adhd, så han hade inlärningssvårigheter och svårt att koncentrera sig. Skolan var ganska jobbig för honom, så han hoppade av i ettan på gymnasiet och började jobba i byggbranschen i stället.
Han skulle inte ha följt med
Under de tidiga tonåren växte femårsavståndet mellan de två bröderna, för att sedan tätas igen när åldersskillnaden inte hade samma betydelse längre.
De tre senaste åren hängde de ihop så gott som jämt. När Jesper gick med i den nystartade ultrasgruppen E1 var det liksom självklart att Oscar också följde med på köpet. När Oscar planerade in en grabbresa till Rhodos med sina barndomskompisar blev det så att Jesper också hängde på.
– Egentligen var det inte planerat att han skulle hänga med, men Jeppe var väldigt spontan, så ganska kort innan vi skulle åka sa han bara: ”Jag hänger också med”.
Fyra Hammarby-killar på resa. Bara tre av dem kom tillbaka.
Gänget hann bara vara en dag på Rhodos innan tragedin drabbade dem. Det hade varit en lång dag, mycket fest, mycket alkohol. Framme på småtimmarna hade Oscar gått och lagt sig, men Jesper var som vanligt full av både infall och energi.
Han skulle försöka ta sig ner från hotellbalkongen till det stängda poolområdet när olyckan inträffade. Ett snedsteg, en fot som gled och ett fall på fem meter rakt ner i betongen.
Jesper Lott var 24 år gammal. Han vaknade aldrig igen.
– Det är svårt att beskriva det dygnet... Det var det värsta jag varit med om. Jag var väl i chock, så det var svårt att överhuvudtaget förstå att det hade hänt. Allt gick så snabbt, samtidigt som det var den längsta dagen i hela mitt liv. Jesper flyttades tidigt till sjukhuset i Aten för att få bästa tänkbara vård, och jag följde såklart efter så snabbt det gick. När jag stod på flygplatsen i Rhodos och väntade på planet kändes det som att jag väntade i 40 timmar.
Ovissheten och oron höll i sig ända tills Oscar kom fram till sjukhuset i Aten, då den förbyttes i hopplöshet och sorg. Utan omskrivningar eller sentimentalitet förklarade överläkaren att det medicinska hoppet för Jesper i stort sett redan var ute, att det enda som återstod var att hoppas på ett mirakel.
Det var efter det beskedet som Oscar spelade in den där filmen.
– Från och med då var det egentligen bara en tidsfråga. Hela familjen hade kommit ner och vi visste att han skulle somna in, men inte precis när det skulle bli. För oss var det liksom bara ett långt avsked kvar.
Hur var de dagarna?
– Ja... Första gången jag fick gå in och kolla på Jesper orkade jag bara vara där i typ tio, femton sekunder. Sedan gick jag ut, för det var så obehagligt. Men sista dagen satt jag med honom i typ en timme, snackade med honom, visade bilder och videoklipp. Genom hela resan hade det varit ett otroligt stöd, folk slöt verkligen upp på ett enormt sätt och jag ville verkligen berätta om det för Jesper.
En av de sista dagarna på sjukhuset spelade Hammarby i Degerfors. Namnet Jesper Lott sjöngs från bortasektionen, där det även hängde en stor banderoll med ett grönt hjärta på: ”En för alla, alla för en – familjen Lott”.
Efter slutsignalen kallades den 40-faldiga norske landslagsmannen Jan Gunnar Solli över till de tillresta fansen för att traditionsenligt ge dem en sång. Även han valde då att skandera Jesper Lotts namn.
– Det var ju mäktigt att se allt det där, samtidigt som det var så otroligt sorgligt. Där jag satt med mobilen och liksom peppade på de här läktarklippen, medan Jesper hade förklarats hjärndöd. Sjuka tider. Jag visste att han aldrig skulle vakna igen, men... Ändå kändes det viktigt att han skulle få se det. Hammarby hade varit en så otroligt stor del av hans liv. Det behövde vara en del av hans farväl också.
Robban Ljung vet allt om hur mycket en idrottsförening och ett läktarsammanhang faktiskt kan betyda för en människa.
Han beskriver det själv som att han föddes på ett slagfält med kulorna vinandes runt huvudet, och att den första delen av livet egentligen enbart handlade om att hitta skydd. Den ensamstående mamman var missbrukare, och som sexåring blev Robban Ljung tvångsomhändertagen av socialtjänsten.
Barndomen bestod sedan av fosterfamiljer och barnhem, av utsatthet och utstötthet. Ljung var en sårbar och vilsen kille som inte kände att han hörde hemma någonstans, att det inte fanns någon plats i samhället där han respekterades eller ens tolererades.
Sedan kom han till Söderstadion.
– För första gången fick jag uppleva att bli helt villkorslöst accepterad. Okej, jag var ett mobbat barnhemsbarn och en stökig missbrukarunge – men det struntade min läktargranne fullständigt i. Höll jag på Bajen? Jamen, dåså. Då fanns det inga fler frågor som behövde ställas.
För att ha råd med matchbiljetter började Robban Ljung panta burkar. För att förstå referaten från bortamatcherna lärde han sig att läsa ordentligt.
Hammarby blev svaret på alla de tonårsfrågor som behövde en lösning. Varför skulle han sköta sig i skolan? För att de skulle göra det svårare för honom att gå på matcherna annars. Varför skulle han sedan skaffa sig ett jobb? För att kunna åka med på bortaresorna.
– Hammarby har gjort så otroligt mycket för mig. Jag vet inte var jag hade varit annars, men är helt säker på att det hade gått mycket sämre för mig i livet. Det var en lång tid då jag inte hade någon fast punkt i min tillvaro. Inget framtidshopp, inga visioner – de enda gångerna jag mådde bra var när jag gick på Söderstadion eller Hovet. Jag hade aldrig hittat samma trygghet någon annanstans.
På läktaren platsar alla
Hur kan en fotbollsklubb i den svenska andradivisionen konsekvent locka fler än 20 000 åskådare till sina matcher?
Är det för att de har byggt en ny arena? För att laget äntligen verkar kunna släcka framgångstörsten? För att det ena ger det andra, för att folk drar folk och för att positiva spiraler ofta blir självgenererande när de väl börjat snurra?
Jo, allt det där är såklart viktiga påbyggnadsförklaringar, men själva grunden är en annan. Min egen tro är att fotbollsläktaren blir viktigare i takt med att annat tappar sin betydelse, för att den erbjuder en kollektiv upplevelse i en individualiserad tid och ett sammanhang då såna är väldigt svåra att hitta.
Robban Ljung instämmer i alla fall delvis.
– På vår läktare är det fullständigt oväsentligt hur du ser ut, vilken hudfärg du har, hur mycket pengar du tjänar eller vad du har för bakgrund. Allt sådant är totalt betydelselöst. Och nämn en annan plats i det svenska samhället som fungerar likadant...?!
Det finns skillnader mellan idrottsrörelsens olika ben. Med rätta får föreningarna mycket beröm för sitt ungdomsarbete, men ska du få spela i någon av de större klubbarnas pojk- eller flicklag krävs ändå att du tidigt är både talangfull och tävlingsinriktad.
På läktaren platsar däremot alla. Det finns delar av supporterkulturen som är både destruktiv och våldsförhärligande – att påstå något annat är att ljuga – men det finns mycket större delar som är reservationslöst inkluderande.
– En supporter ställs inte inför några kravkriterier. Du måste inte vara såhär stark, du behöver inte kunna skrika såhär högt. Det är ett sammanhang där det inte begärs att du ska prestera – och det är klart att det har betydelse. Titta på en klubb som Brommapojkarna. De har hur mycket barn och ungdomar som helst i sina ungdomslag – ändå finns det knappt någon som verkligen identifierar sig med BP. Och det är väl för att det inte finns något läktarsammanhang för de ungarna att knyta an till.
Genom livet har Robban Ljung själv studsat runt mellan de södra förorterna som utgör Hammarbys hjärtland; Gubbängen, Bagarmossen, Hökarängen, Tallkrogen, Björkhagen, Rågsved och Bandhagen.
Det var arbetarklassområden då, och det är i de flesta fall arbetarklassområden nu också. En del av människorna har bytts ut, men väldigt likartade problem finns fortfarande kvar.
Många ungdomar här ute tittar på samhället utan att se någon självklar plats för sig själva. Vissa letar sedan hela livet utan att hitta fram. Andra kommer till en ståplatssektion och känner att de har kommit hem.
– Alltså, personligen ger jag ju inte mycket för samhällsvälfärd överhuvudtaget. Det är inte många skyddsnät som fungerat för min del, utan myndigheterna har snarare använt mig som slagpåse. Och jag är inte ensam. Samhället fungerade dåligt redan på min tid, och det har verkligen inte blivit bättre sedan dess. Det är så många som faller igenom det sociala nätet i Sverige, så jag är både glad och tacksam för att fotbollen finns där för att fånga upp många av dem.
I dag är Robban Ljung 42 år gammal. Han har ett bra jobb som fritidsledare och elevassistent, och han bor i en trevlig och inbjudande lägenhet en dryg kilometer ifrån barnhemmet där han tillbringade sina tidiga tonår.
Vi har pratat i ungefär en timme då hans Hammarby-tokiga fru kommer hem med deras lilla son. Petter har bara levt i nio månader, men skulle nog egentligen också kunna beskrivas som Hammarby-tokig.
När han var elva dygn gammal såg han Hammarby Hockey förlora hemma mot Väsby. Dagen efter var han på plats i minusgraderna och snålblåsten när fotbollslaget tränade på Årsta IP. Sammanlagt under fotbollssäsongen har han sedan varit på plats på tio hemmamatcher.
– För oss är inte det något konstigt. I Hammarby tar vi med oss våra barn till läktaren, lite som irländarna tar med sig sina barn till puben. Här i Sverige blir ju många nästan lite chockade ifall man faktiskt tar med sig de små till en social miljö. ”Men... det är ju fredagskväll? Och... pappan dricker en öl? Herregud, här kan väl inte ett barn vara?!”. Jo, det kan han, inget snack, och det kommer att vara bra för honom. Det är nyttigt att umgås över generationsgränserna, att lära sig att det finns en annan sorts auktoritet än den som finns hemma eller i skolan.
Kramades om
Även om lilla Petter är Robban Ljungs första biologiska barn har han varit Hammarby-förälder förr. Under tre år i slutet av 1990-talet var han styvpappa till Jesper och Oscar Lott, och de har behållit kontakten ända sedan dess. Om inte annat brukade de ju stöta på varandra på läktarna.
– Jesper kom fram på en match i vintras, kramade mig och sa att jag alltid skulle vara som en pappa för honom. Det kändes bra då, och det känns ju... ännu mer speciellt nu.
Såg du något av dig själv i honom?
– Både och. Han hade ju en helt annan grund med en fantastisk familj runt omkring sig, men det fanns likheter i att han också hade svårt att passa in i skolan. Med sin adhd var han väl en sådan elev som bara tilläts rinna igenom systemet, eftersom det inte finns tid eller resurser för att se honom specifikt. I stället fick han också sin plats på läktaren. Där fick han verkligen vara en tillgång, en centralfigur. Runt Hammarby var han omtyckt av så väldigt många människor. Jesper var en fantastisk kille med hur mycket energi som helst. Det tog aldrig stopp. Men han var samtidigt så väldigt snäll och glad, bråkade aldrig.
Ute i Europa medför nybyggda arenor ofta höjda biljettpriser, och en läktarmiljö riktad mot en mer kapitalstark publik i medelåldern och ur medelklassen.
Hammarby har inte haft vare sig underlag eller ambition att gå den vägen. Snittbiljetten har i stället sjunkit i pris sedan flytten från Söderstadion, klubben har blivit mer tillgänglig snarare än att försöka vara exklusiv.
– Det där är något som jag tycker är så jävla viktigt, och det har verkligen bidragit till att få den här snöbollen i rullning. Nu har det startat något som heter Gröna Marknaden på Facebook, där folk som har haft råd systematiskt köpt extrabiljetter för att sedan skänka dem gratis till ungdomar som kanske inte har så mycket pengar. Jag och min fru gör så, alla gör så. Samhället har bara blivit hårdare och slutnare sedan jag var liten – men hade jag själv varit 14 år gammal i dag så hade jag fortfarande fått tag på en biljett till Bajen på något sätt.
Efter att ha pratat så gott som oavbrutet i nästan två timmar tystnar nu Robban Ljung i några ögonblick. Det är som att han låter tankarna hinna ikapp.
– I själen kommer Hammarby alltid att vara en arbetarklubb. På våra läktare kanske det är lite ruffigare folk, såna som lever lite mer på marginalen, och såna som av olika anledningar ibland kastar in handduken lite i förtid. Själv har jag slutat räkna hur många kompisar jag har förlorat. Det är alldeles för många, och det har bara gått fortare den sista tiden. Jag är ändå bara 42 år, men jag har förlorat 20, 30 polare som varit i min egen ålder eller ännu yngre. Och när bortfallet är så stort så blir man ju ständigt påmind om betydelsen av att ta hand om varandra. Man måste hålla hårt i dem man har kvar. Det gör vi i Hammarby.
Bara två dagar efter att Oscar Lott kommit hem från Grekland spelade Hammarby hemma mot Sundsvall. Uppslutningen var fullständig, upplevelsen var omtumlande.
Flera av medlemmarna i E1 Ultras är barndomskompisar till bröderna, sådana som bokstavligt talat funnits vid deras sida genom hela livet. Nu hade de ordnat med en sista hälsning till sin saknade kamrat.
Det var en sorts minneslund nere vid hörnflaggan, det var bengaltifo vid inmarschen. Det var vänner som tatuerat in hans namn, det var både flaggor och t-shirts med texten: ”Evigt saknad, aldrig glömd”.
– Flera gånger stod jag där och grät och sjöng samtidigt, det var en så otroligt speciell dag.
”Bajen är en extra familj”
Vi promenerar runt i området mellan Söderstadion och Tele2 Arena och pratar om saker som en 19-åring egentligen aldrig borde behöva prata om.
För bara några månader sedan var Oscar Lott en nyutexaminerad student med rak kurs mot framtiden. I dag är han en ung man som först måste resa sig efter värsta tänkbara smäll och sedan hitta en stig genom livet utan sin främsta förebild och vägvisare.
Enkelt är det verkligen inte. Nätterna är långa ibland och arbetsplatsen har fått ta emot en sjukskrivningsanmälan – men Oscar Lott har i alla fall aldrig behövt känna sig ensam eller övergiven. Och han betonar gång på gång hur viktigt det varit för honom.
– Bajen är som en extra familj för mig, och den har verkligen haft en enormt stor betydelse de här senaste månaderna. Den har varit som en enorm stödjande arm runt mig, verkligen hjälpt mig igenom det här. Supportermiljön har varit viktig för mig tidigare också, men den är ännu mycket viktigare nu. Gemenskapen som finns där, möjligheten att släppa ut känslorna jag har inom mig och att kunna känna glädje också.
Och det kan du?
– Faktiskt. Jag kommer ihåg när Kennedy kvitterade på straff i den där Sundsvalls-matchen. Jag blev nästan förvånad att jag kunde bli så glad fortfarande.
Av någon anledning behöver vi dubbelkolla ett datum, så Oscar Lott tar fram den digitala kalendern på sin mobiltelefon. På ett hemskt sommardatum har han skrivit namnet Jesper och ett hjärta, men bortanför det har han även fört in alla Hammarby-matcher.
Fasta punkter i tillvaron. Saker att se fram emot.
– Varje gång Bajen har match är det underbart, men det är klart att det är en del dubbla känslor också... Det har varit någon match då jag kommit på mig själv med att stå och titta efter Jesper. ”Var är han? Han måste ju vara här någonstans”. Sen har jag kommit på mig själv.
Ögonen är först sorgsna, men blir snabbt upplysta av en sorts galghumoristisk leende.
– Någon annan gång har jag tänkt på att det var lite synd att de låg kvar i superettan när Jesper gick bort. Han hatade verkligen den här serien.
Oscar Lott skrattar igen. Just i dag är han stark, just i dag mår han bra. Hur det blir i morgon får visa sig då. Kanske blir det en sån där morgon då allt känns jobbigare – men kanske blir det i stället en morgon då Hammarby är en allsvensk klubb igen.
Och om det inte blir så? Då står läktarna kvar ändå. Då sjunger samma människor ändå samma sånger när vintern till sist tar slut och våren kommer i stället.
– När vi gick vår marsch till premiären så var det en stor banderoll längst fram i tåget: ”Rötterna blir starkare när vinden blåser”. Jag gillade texten redan då, men tänkte väl inte så mycket på vad den egentligen betydde. Nu har jag gjort det. Och nu har jag verkligen förstått.