Bank: Hammarby kan inte INTE vinna
Vad håller de på med? Hur bär de sig åt? Vad är det här för något?
Det är 2018, Bajen leder serien och vad är det man brukar säga nu igen:
Hammarby kan inte inte vinna?
Testdags. Efter en drömstart var det ju nivån på motståndet som möjligen kunde hållas emot Hammarby.
Att plocka trepoängare mot Sirius eller BP var så klart exakt vad doktorn ordinerade för en klubb som satsat på en strävsam tränare utan vare sig hipster-cv eller a-meriter.
Men i omgång sex väntade något annat.
Derbypuls, Tele2-tvekamp, regn och rök i luften, trummor på stan och ett snålt Djurgården på andra sidan.
Livet är aldrig enklare än när man vinner fotbollsmatcher, och det är aldrig enklare att vinna fotbollsmatcher än när Muamer Tankovic, 179 centimeter lång, inleder varenda en med att nicka in 1–0 efter två minuter.
För andra Tele2-matchen i rad fick han stå alldeles, alldeles ensam och skalla in ett ledningsmål innan matchens ens hunnit börja.
Hammarby bara kör
Hammarby mår så bra just nu att de kan inleda matcher utan att titta i backspegeln, de bara kör. Det här målet blev logiskt retroaktivt, det överensstämde med hur Bajen spelade fotboll första 20 minuterna.
Stefan Billborn hade släppt ut Erkan Zengin ur startburen, skickat ut ett 4-2-3-1 med frihet för rätt fötter och stringent struktur för resten.
På andra sidan körde Özcan Melkemichel vidare på sitt 4-4-2, med lagkaptenen Jonas Olsson tillbaka i mittförsvaret.
Egentligen var det två lag som var väldigt noga med grunderna (rakt 4-4-2 när de försvarade, inga onödiga risker när de bygger spel), men det såg väldigt, väldigt olika ut.
Dif-klacken hade kört järnkamins-tifo före avspark, och Dif spelade järnkaminsfotboll. När de byggde framåt var det mest via skicklige Jonathan Ring ute på högerkanten, men det gav inte mer än tryck och press och hundra-noll i hörnor. Jag är fortfarande extremt tveksam till om Djurgården verkligen får ut tillräckligt mycket av sitt Kadewere-Badji-tandem på topp för att motivera det de faktiskt förlorar försvarsmässigt, när de ofta blir underlägsna numerärt på mittfältet.
Djurgården tryckte sig framåt.
Hammarby uttryckte sig framåt.
Det är så klart det man tror och vill när man låter en Zengin-Tankovic-Hamad-trio få offensiv frihet: att de ska kunna kombinera sig fram, hålla i boll, hota.
Zengin (matchotränad) och Hamad skiftade kant när de hade lust, hittade varandras fötter och letade inspel i straffområdet, men framför allt är det Tankovics roll som är intressant. Så länge som han gör sitt 4-4-2-jobb defensivt verkar hans offensiva roll vara helt oskriven. Han flyter runt, startar anfall i backlinjen, väggspelar i mitten, slår inlägg och letar konstant överlägen att utnyttja.
Så vet man att ett lag är ett topplag
I en kvart fick de ut allt de ville av det där. Resten av halvleken – ja, närapå resten av matchen – handlade om att klara sig undan ett blåblått tryck.
Med det menar jag inte att Djurgården spelade ut, eller ens imponerade. Jag menar just att de tryckte.
Från att ha varit en Hamad-Tankovic-Junior-match blev det en match för Jonas Olsson eller Björn Paulsen (jag älskade båda i Sagan om Ringen-filmerna).
Upp med bollen, vinna närkamper, kriga, ta andrabollen, börja om igen. Hammarby blev lite slarviga, hade svårt att ta med sig bollen upp, och hade väl inget vettigt hot förrän de fick in Pa Dibba-farten mot slutet.
Dibba sprang sig till ett kanonläge att avgöra matchen, men Andreas Isaksson räddade Dif kvar i matchen. Och med en kvart kvar hade Djurgården tryckt så mycket att Hammarby inte hängde med längre.
Arnór Smárason gav Martin Strömbergsson chansen att blåsa straff, och straff blåste Martin Strömbergsson. Kevin Walker slog in straffen via Johan Wilands hand, och så var det 1–1.
Djurgården tryckte, tryckte, tryckte lite till. Özcan Melkemichel var vansinnig på bänken, Jonas Olsson höll på att adrenalinnicka in ett segermål på stopptid, men de fick väl se till att nöja sig med en poäng trots allt.
Fick de inte alls.
Hur vet man att ett lag är ett topplag? De räddar en poäng och får två till med sig på köpet.
Jiloan Hamad skickade iväg bollen i djupet, Pa Dibba avslutade ett nytt superinhopp med en fenomenal liten lyftning över Isaksson – och bakom det där målet hoppade en extatisk, lyckligt chockskadad grönvit familj vidare med blicken stadigt fäst vid den ljusa sidan av livet.
De spelade inte sin bästa fotboll här, men de vann på det bästa sätt man över huvud taget kan vinna ett derby på.
Det är 2018, det ska tydligen vara på det här sättet att hålla på Hammarby nu.