Månsson: Nu hamnar guldet antingen i Malmö eller Solna

Det går inte att känna igen AIK i år.

Svängdörrar i varannan match, 3–2-segrar lika gärna som taktiska 1–0-vinster.

Men just det där gör att jag tror extra mycket på dem i höst.

Mitt tips är att guldet hamnar antingen i Malmö eller Solna.

– Det känns som att vi spelat tre säsonger redan nu.

Andreas Alm sammanfattade AIK-året 2013 väl på presskonferensen efter matchen.

För även om det är en gammal sanning att det alltid stormar i AIK så borde årets säsong ta priset.

Cupfiasko, Friends arena, krisstämpel, Uppdrag granskning, Ivan Turina, Daniel Majstorovic, Daniel Tjernström, Manchester United, Expressen-gate, guldstrid…

Det har gått en evighet sedan jag stod i ett omklädningsrum i Portland, efter AIK:s träningsmatch mot hemmalaget Timbers, och pratade med Henok Goitom om vad det betydde att nollan för året var spräckt efter tre matcher utan mål.

Det var februari, vi pratade om måltorka.

Ivan Turina var däremot lugn.

Nyförvärven Kennedy Igboananike och Nabil Bahoui (framförallt Kennedy!) kommer att göra många mål under året, försäkrade målvakten, en analys som han återkom till under försäsongen.

Ja, och här står vi nu.

Kennedy har gjort nio, Bahoui har gjort fem och båda kommer att fylla på ytterligare.

Att AIK blivit ett lag som lika gärna vinner med 3–2 som 1–0 betyder inte att de har genomgått en total förändring, men om någon sagt i februari att fem lag i allsvenskan skulle ha släppt in färre eller lika många mål som AIK så hade jag räknat bort dem från toppstriden på studs.

Det är ju också en gammal sanning, som går tillbaka till Stuart Baxters dagar, att AIK värderar försvarsspelet extra högt, gillar disciplin och taktik och fostrar skickliga mittbackar.

Släpper gärna handbromsen

Just det sista är visserligen sig likt, Per Karlsson och Alexander Milosevic fungerar oftast utmärkt ihop och jag håller bänkspelaren Niklas Backman som ett minst lika vasst komplement till den formtoppade PK.

(Daniel Majstorovic lär vara utanför truppen resten av säsongen. Har ni tänkt på hur bitarna fallit på plats sedan han strejkade...?)

Skillnaden i år är att AIK gärna släpper på handbromsen, att de går framåt från alla håll så fort det finns energi och möjligheter. Bieffekten blir att det öppnas luckor där bak i stället, men i längden så tror att AIK tjänar på att ta poäng… tja, lite hur fan som helst.

– I slutstriden som vi är med i så får vi tåla att vinna på olika sätt, som Andreas Alm formulerade det.

Jo, nog tål ni det.

Och nog tålde publiken det.

Läktarna exploderade

Det var 13 580 åskådare på Friends arena i går kväll, sämre än väntat, men när Henok Goitom nickade in 3–2 i den 92:a minuten exploderade läktarna, det lät som att publiken var den femdubbla.

En av dem som jublade allra höst var Daniel Tjernström, som hade suttit och vridit sig på läktaren.

– Det var hemskt. Bara hemskt, sa han när jag frågade hur det var att följa AIK iförd kostym i stället för matchtröja.

Egentligen borde det inte ens ha blivit spännande.

När hemmalaget spelade som bäst hade Åtvidaberg inte ens chans, hemmalaget stötte fram i våg efter våg men stunder av AIK-nonchalans och Zatara-briljans gjorde att det var oavgjort när klockan passerade 90.

Men nu blev det som det blev, vilket betyder att AIK befäste sin position som seriens formstarkaste lag.

De senaste nio matcherna har gett tjugotvå poäng, vilket endast Malmö kan mäta sig med, och jag tror att det kommer att handla om MFF och AIK när vi summerar tabell i november. Det vore naturligtvis korkat att benhårt räkna bort Helsingborg och Göteborg från guldet, men känslan här och nu är att Malmö och AIK är snäppet vassare sett till vilken form som spelarna är i.

Och hur var det nu man sa? Att en formtabell aldrig ljuger?