Bank: Vilka djävlar och demoner ska stoppa det här tåget nu?
NORRKÖPING IFK Norrköping slog sig själva, de slog Häcken, de slog upp en öppen gata till en guldstjärna.
Guds hisingshand kunde inte hindra dem.
Så vilka djävlar och demoner ska stoppa det här tåget nu?
Det är snart två månader sedan nu.
IFK Norrköping hade spelat ett av alla de där adrenalinstinna östgötaderbyna, räddat oavgjort med matchens sista spark men framför allt tappat två tunga poäng i toppstriden.
De såg knäckta ut efteråt, men det var inte missarna jag fastnade för.
Jag skrev:
”För IFK Norrköping var det ett derby som svider, men också en bekräftelse på att deras grundspel håller i nittio minuter plus tillägg, och att de numera har två tunga tanks som kan bära dem tillbaka in i guldstriden”.
De har vunnit åtta raka matcher sedan dess. Mot Häcken såg vi exakt hur långt både grundspel och dubbeltanks kan bära den här staden, de här supportrarna och den här klubben.
Men ingen ska säga att det var enkelt just här.
Efter sju raka segrar skulle IFK Norrköping plötsligt gå ut för att möta sig själva.
HBK:s kamppoäng i Göteborg gjorde att de inte längre kunde låtsas som att guldtankarna inte fanns, serieledningen stirrade dem rätt upp i ansiktet vare sig de ville eller inte.
Det var det ena.
Svårt att stressa sönder
Det andra var att de mötte ett lag som inte är helt olikt dem själva.
Häcken är en av årets besvikelser, men de är fortfarande inte särskilt långt ifrån att bli det där som Peking redan är. De har sitt flödande, djupledsorienterade passningsspel, sin bollvård, och sitt snarlikt konstruerade centrala mittfält.
Häcken är helt enkelt svårt att stressa sönder, särskilt för ett lag som är serieledningsstressat.
Nu såg inte IFK ut att vara det.
De gjorde som senast, började matchen med att trycka plattan i mattan och visa för både sig själva och alla andra att de inte har någon större anledning att tänka efter. Janne Andersson har smällt in tillräckligt mycket trygg 4-4-2-identitet i det här laget för att de ska veta precis vad de ska göra för att hjälpa varandra.
Första tio minuterna såg det ut precis som det brukar och ska. Alexander Fransson tog matchen i handen och vände spel, Linus Wahlqvist forsade fram, Emir Kujovic och Totte Nyman skickade in sina kroppar där det behövdes och Nicklas Bärkroth utmanade varje gång och kom runt varannan.
Det räckte för att trycka ner Häcken, och det borde räckt till att döda matchen på tio minuter.
Det var då som Tefu Mashamaite skickade upp en hisingenhand och styrde bort ett inlägg precis framför Kujovic, fiffigt men fult och tillräckligt tydligt för att Jonas Erikssons domarteam borde sett det.
Peking hade spelat sig fram till en straff, Mashamaite borde straffat sig till ett rött kort, men signalen kom aldrig och matchen levde vidare.
Häcken växte sig in, Momo Abubakari tog över som planens bäste mittfältsdynamo, och när Bärkroths en-mot-en-procent sjönk gjorde IFK det också. Det blev mer direkt spel, fler långa bollar mot Emir Kujovic och fler hemåtjobb mot Häckens tremannakommando på topp.
Precis före paus tvingades Janne Andersson göra ett byte. Totte Nyman, pekingpojken som stått i klacken åt ena hållet, som sålt smågodis i klubbkiosken åt andra hållet, som skulle älska ett guld mer än alla andra, fick gå ut. In kom en fotbollsjobbare som helt enkelt inte bryr sig riktigt lika mycket om annat än att vinna nästa närkamp.
Kommer aldrig förlåta sig själva
Andersson stannade kvar vid planen i paus, gav Alhaji Kamara instruktioner, och när han kom ut hade IFK just det där tunga anfallsparet som kunde ge dem en annan dimension i spelet. Inte nödvändigtvis bättre, men annorlunda.
Kamara sprang, Kamara slet, och på tio minuter hade han dundrat sig fram till både en straff och ett öppet mål.
Emir Kujovic tackade, tog emot och skickade in bollen två gånger.
IFK Norrköping kommer inte att tappa det här för att deras grundspel är för svajigt eller för att deras kvalitéer är för små. Det har de visat i två månader. De kommer inte att snubbla på mållinjen för att de inte har en Plan B, det visade de när Kamara kom in igår (han rusade in med 3–1 också).
Däremot finns det en anledning till att Janne Andersson, spelarna och alla som någon gång varit folkbokförda i Norrköping vägrar att stava rätt till ordet ”guldsstrid”:
De får inte tappa koncentrationen.
De får inte göra som när Emir Kujovic målfirade sig till en avstängning, de får inte slappna av som när de släppte till en superchans direkt efter sitt 3–1-mål, de får inte göra något annat än vad de gjort hela hösten:
Spela som de gör, springa som de gör, tänka precis som de alltid gjort.
Blåvitt är två poäng efter, AIK har tre poäng upp. Den största guldskrällen i modern tid ligger bara tre matcher bort, här hoppar en vit och blå ståplats med armarna rakt upp i luften.
Ett gäng kamrater från Norrköping kommer aldrig att förlåta sig själva om de slarvar bort det nu.