Bohman: Zlatan måste njuta av karnevalen
Per Bohmans fem punkter från Hammarby-Varberg på Tele2 Arena.
1. Ytterligare ett bevis
Abdul Khalili, David Fällman, lagkaptenen Jeppe Andersen, hajpade Gustav Ludwigsson och pålitlige Imad Khalili. Samtliga värmde alltså bänk när Hammarby kickade igång tävlingssäsongen 2020. Det är en bredd Bajen som förening aldrig tidigare kunnat visa upp. Det är ytterligare ett bevis på att Hammarby kommer vara ett stabilt topplag i många, många år framöver. De har infrastrukturen, supportrarna, ekonomin, den sportsliga ledningen – och numera den lyxigt breda trupp (åtminstone offensivt) som krävs för att hantera både allsvenskan och Europa.
2. Samma gamla Bajen
Det blir samma gamla Hammarby även 2020. Vilket alla supportrar förstås ska vara väldigt glada över. Den första halvleken spelades i det där hysteriska tv-spelstempot som vi vant oss vid sedan Stefan Billborn tog över laget.
Det var platsbyten mellan Tankovic, Paulinho och Kacaniklic, ständiga högintensiva löpningar i djupled och ett kombinationsspel som svänger så sensationellt snabbt att åskådarna blir åsksjuka.
Viktigast av allt: presspelet kan uppenbarligen fungera även utan hetsmästaren Nikola Djurdjic. När Hammarby sprang in 1–0-målet stal Tankovic bollen högt upp, Kacaniklic stormade fram i djupled och Aron Johansson tryckte in hans inlägg i mål. Kort därefter stod det 2–0 sedan Darijan Bojanic snickrat ihop ett mönsteranfall.
Hammarby var – offensivt – jävligt bra.
Men det var även Varberg.
3. Varberg – som att hälla i sig en påse Vicks Blå
Väldigt många motståndare rullar ihop som små rädda igelkottar när det vankas Hammarby på Tele2 Arena. Ofta är de så skraja för att bli blåsta av banan att de likt lamslagna rådjur ställer sig blickstilla på vägen innan de rammas av den skenande lastbilen som är Hammarbys offensiv.
Inte Varberg.
Den erkänt frimodige Joakim Persson gjorde som han lovat och såg till att Varberg spelade precis samma fotboll som de alltid försöker bjuda på. I perioder pressade Hammarby stenhårt i uppbyggnadsspelet, försökte med man-man, straffade Bojanic/Junior hårt och flög fram i extremt vassa spelvändningar. Varberg skapade inte en eller två farliga chanser – de skapade minst fem dunderlägen bara före paus. Men Astrit Seljmani, Gustaf Norlin, Monday Samuel och de andra missade öppna mål och dunkade bollen i virket mest hela tiden.
Att se ett så modigt lag som Varberg var som att andas ut efter att hällt i sig en påse Vicks Blå: Uppfriskande, men var det så klokt egentligen?
4. Hur stort problem är defensiven?
Det är klart att Varberg på ett skickligt sätt demonstrerade svagheterna i Billborns lagbygge. Ytterbackarna är inte toppklass defensivt – Tim Söderström gjorde det okej offensivt men är väldigt ovan vid rollen som högerback – och backlinjen blir naturligtvis sårbar när de offensiva spelarna slarvigt tappar boll genom hela matchen.
Det är förstås ett bekymmer att laget inte riktigt sitter ihop. Att de ofta veka försvarsspelarna lämnas vind för våg och att enskilda backar konstant ställs inför svåra situationer och beslut.
Det är ett problem, men verkligen ingen katastrof.
5. Zlatan måste njutit av karnevalen
Det är ingen katastrof av ett enkelt skäl. Bajen är ju och förblir ett lag som, även mot bättre motstånd än Varberg, kan kosta på sig att vara defensivt felbalanserade eftersom de så uppenbart har Sveriges bästa offensiv. Det är en kalkylerad risk som naturligtvis gjort Hammarby mycket mer gott än ont. Bombar du in minst tre mål framåt i varje hemmamatch kan du tillåta att fajterna urartar i ett farsartat Hawaii-spel eftersom det i slutändan alltid kommer gynna Bajen mer än motståndarna. De vann liksom med... 5–1.
Den mycket engagerade delägaren Zlatan följde spektaklet från läktaren och såg påtagligt nöjd ut. Han måste verkligen ha njutit av den sinnesutvidgande karneval som Hammarby alltid bjuder på hemma på Tele2. Hemmafansen hälsade honom välkommen med varma applåder och klacken skanderade, med glimten i ögat, ”Vi hatar Malmö” som stöd för Zlatan angående svekdebatten nere i Skåne.