Tack, nu lever Serie A igen

Kristina Kappelin: Milans kris varade bara två veckor

Milans kris varade lyckligtvis bara i två veckor. Vem skulle annars ha tagit upp kampen med Juventus om ligaguldet?

Det är tur att det är så svårt att förutse fotboll.

Annars hade tipset varit stendött och spänningen bortblåst.

I går hände allt möjligt oväntat på de italienska spelplanerna.

Juventus kände sig så säkra efter Milans korta svacka, att koncentrationen flög sin kos och de förlorade mot Sampdoria. Hemma.

Ursäkta, Zlatan, Del Piero & Co. Mot Sampdoria? På delle Alpi?

Juventus vanligtvis så koleriske tränare Fabio Capello såg för en gångs skull ut som om han hade sålt smöret och tappat pengarna. Ett resignerat erkännande av en förlust, som omväxling.

Det är ju trots allt inget världsomvälvande som hänt.

Påven är inte död och Juventus har fortfarande fem poäng mer än Milan. Åtta var tryggare och 11 hade varit rena rama socialförsäkringen.

Men för överlägsen ska man inte bli. Si då blir det inget roligt för åskådarna. Vart skulle tävlingen ha tagit vägen, om vi hädanefter bara skulle studera och beundra Turinbornas triumfer?

Nej, det är tur att Milan finns. Så får visserligen inte en romanista säga. Men håll i er, för här kommer ett riktigt helgerån.

Det finns inget lag i hela ligan som har en sådan drive som Milan. Inget som forsar fram som en naturkraft och spelar en så entusiasmerande, medryckande och underhållande fotboll som Maldini & Co.

Det är deras styrka och svaghet. Juventus kan vinna mot vem som helst, med vilka medel det vara må. Fult eller snyggt spelar ingen roll. Huvudsaken är resultatet.

Men Milan kan bara vinna när motståndarna lämnar glipor som gör att de kan utveckla sitt spel. När försvarsmuren tornar upp sig och utrymmen krymper, då skrumpnar Milan. Utan ytor, ingen seger.

Ojande krönikörer

Messina var generöst i går. Sicilianarna delade frikostigt med sig av spelplanen och Crespo och Tomasson fick varsin välförtjänt "doppietta".

Därmed är det förmodligen slut på kris-snacket på Milanello ett litet tag framöver. Skönt är det, för när det går dåligt för Milan, blir det snabbt en riksangelägenhet.

Krönikörerna ojar sig och premiärministern nedstiger med sin helikopter på träningsanläggningen, drar spelarna i öronen och drar in premiepengarna.

Det finns till och med en del teorier om förhållandet mellan Silvio Berlusconis politiska makt och Milanos framgångar. I någon mån gäller ekvationen att det går dåligt för Berlusconi när det går bra för Milan och vice versa. De som tror på detta, är nämligen förvissade om att Milan mår bäst när Berluscan är så närvarande som möjligt.

Milans anda avundsvärd

Men den här gången verkar det bara ha varit falskt alarm. Milan klarar sig även när Silvio Berlusconi sköter sina politiska plikter. Paolo Maldini är en klippa både på spelplanen och i omklädningsrummet.

Milan har en klubbkultur som de andra med all rätt avundas dem. Det ska väldigt mycket till för att få dem att förlora självförtroendet och sin positiva anda. Nu kommer vi igen, sade de. Och det gjorde de.

Utan Shevchenko.

Efter denna genanta lovsång till Milan, får man väl för skam skull säga några ord om Roma. La Gazzetta gjorde häromdagen en spännande jämförelse som visar att Roma är det lag som har plockat flest poäng av alla under de senaste veckorna. Ligans bästa anfall, sämsta försvar och lägsta IQ, lyder min dystra sammanfattning. I går lät de sig luras i sista ögonblicken av Lecce och det blev oavgjort i stället för seger.

Kristina Kappelin