”Kim behövde inga talskrivare – han var enkel och tydlig”
Simon Bank: Det räckte att Källström fick en mikrofon
Efter hundra presskonferenser där inget hänt och tusen rubriker om sportkatastrofer slog någon hål i ett lågt tak.
Det var inte så svårt.
Det räckte med att Kim Källström fick en mikrofon.
Varför sysslar vi med det här? Varför åker vi till Moskva för att skriva om ”viktiga fotbollsmatcher” när världen står i brand?
Spontansvaret är ”det vet jag inte”, och alla har sitt sätt att hitta det meningsfulla i det meningslösa. För min del räckte det med en tanke någonstans på vägen i alla katastrofbilder av flyktingströmmarna:
Det finns folk på de där tågen som mitt i allt är nyfikna på hur det går för Juventus, eller hur det kommer sig att Cristiano Ronaldo inte gjort mål på tre matcher.
Eftersom fotbollen är gränslös, eftersom den slår hål även i katastrofer och sorg, eftersom den är en del av det allra djupast mänskliga, eftersom den – som en påve och fotbollsmålvakt sa en gång – ”det viktigaste av alla oviktiga ting”.
”Bryr oss eftersom vi bryr oss”
Vi bryr oss eftersom vi bryr oss.
Det österrikiska landslaget, fullt av immigrantungar, har den senaste veckan levt sina liv i ett land som pratar om fotboll, men samtidigt i ett land där det står lastbilar fulla av lik i vägrenen. Det är klart att de tog ställning, att de höll upp banderoller som välkomnade flyktingar, att de gjorde den där sortens uttalanden om människors lika värde som de senaste åren groteskt nog blivit kontroversiella.
Vi är svenskar, vi lever i ett land som i modern tid – före ”Sverigevännerna” – byggt sin självbild på solidaritet och aktiv världspolitik.
Vi håller på ett landslag där fredagens träning inleddes med att Erkan Zengin, Isaac Kiese Thelin, Jimmy Durmaz, Martin Olsson, Abbe Khalili och Alex Milosevic körde en gris.
De förlorade mot Ryssland, men Europa rörde sig under tiden. Tyskland spelade landskamp i Frankfurt, samtidigt som tågen anlände från kontinenten och togs emot av jubel och värme.
Det oerhörda: Förra århundradets vidrigaste, representativa bilder är av den mänskliga tragedins tomma skor i ett annat Tyskland, byggt på iskyla. I fredags kom bilder av tomma skor på rad på tågstationen i Frankfurt; skor som humanister lämnat på rad till människor på flykt.
Så ser världen ut. De senaste åren har den svenska debatten präglats av att den starkaste, tydligaste berättelsen handlat om hotet utifrån. De senaste dagarna har präglats av en annan berättelse som är ännu starkare. Människor som hjälper människor. Döden på stranden, en nallebjörn till ett barn på flykt, värmen i ett par skänkta skor.
Behövde inga talskrivare
Allt det där finns utanför. I går pratade statsministern om det på Medborgarplatsen, i dag fick en fotbollsspelare som heter Kim Källström en mikrofon i handen och en fråga om världen.
Kim Källström hade inga talskrivare, han behövde dem inte. Han var både tydligare och enklare ändå.
– Om många människor gör lite skillnad får det stor effekt, sa han.
– Man får en känsla att det byggs upp en rörelse inte bara av offentliga människor utan gemene man hemma tänker också ”vad kan jag göra för att hjälpa människor som hamnat i en fruktansvärd situation”. Nu är man inte bara medborgare i sitt eget land utan alla är världsmedborgare och det är viktigt att alla gör vad de kan för människor som hamnat i väldigt komplicerade situationer de inte skapat. Det är viktigt att tillägga, att det är människor som hamnat i väldigt svåra situationer på grund av andra människors väldigt, väldigt dåliga beslut.
I morgon spelar Sverige mot Österrike på Friends Arena, det är en ödesmatch för att undvika en katastrof. Eller, det är i alla fall vad vi kommer att skriva.
Jag vet inte det, men jag vet att jag kommer att hålla på Sverige i den matchen. Jag kommer bland annat att hålla på ett gäng grabbar vars pappor och mammor flytt från krig.
Och jag kommer att hålla väldigt mycket på en mittfältare från Partille som just klarat att säga allt det där enkla som verkat så svårt så länge nu.