I dag avslutar vi skid-VM – med skräck och smärta
Simon Bank: Vi ska applådera den finaste av alla
FALUN. Vi ger plats på scen för världens tuffaste idrottskamp, vi låter ridån gå upp för kampen mellan Johan Olsson och Petter Northug.
En femmil ska börja, VM ska sluta.
Och vi ska applådera den finaste av alla.
Tänk på Johan Olsson så gissar jag att du tänker på vuxen urkraft. Tänk på Therese Johaug så gissar jag att du tänker på Lucia-paketerad superstyrka.
Men det är som det är med idrott, det är inte allt som är vad det ser ut som.
Nyligen pratade min kollega Kristoffer Bergström med Johan Olsson om rädsla, och fick ett ärligt svar.
– Innan man kommer i gång har man en fruktan, sa Olsson. Ska man köra en intervall är man lite rädd, för man vet att det kommer göra ont. När man väl möter smärtan inser man att det inte var värre än så här.
Johaug? Hon pratade om den där smärtan i går.
– När jag var liten sa min farfar (Karstein, som gick bort 2010) att jag måste träna mycket i backar. Då gjorde jag det. Jag älskar att känna smärta.
Skidåkarna har superkroppar
I dag avslutar vi VM, och vi gör det med skräck, smärta och världens segaste idrottsmän.
Dr Greg Wells, fys-forskare vid universitetet i Toronto, gav häromåret ut boken Superbodies, där han konstaterade att längdskidåkare är de mest vältränade idrottarna av alla när det kommer till syreupptagningsförmåga. Löpare och cyklister är nära, skillnaden är att skidåkare belastar överkroppen hårdare.
Extrema cyklister som norske talangen Oskar Svendsen eller det baskiska (dopning?)fenomenet Miguel Indurain har uppmätt sinnessjuka syreupptagningsnivåer, men generellt ligger skidåkare högre.
Vi vet att det kommer göra ont
I dag går de bästa av de hårdaste ut för att köra fem mil i Falun, tyvärr i tv-anpassad masstart.
Johan Olsson går ut som klar favorit, för att trycka sönder fältet för spurtmaestron Petter Northug. Martin Johnsrud Sundby ska testa vad kroppen klarar efter en sjuk- period. Ryssarna ska försöka visa att OS-trippeln inte var en Sotji-slump.
Vi vet inte vem som vinner.
Vi vet inte hur loppet kommer att se ut.
Men vi vet att skräcken står i startfållan, och vi vet att det kommer att göra ont.
Och en sak till:
Vi vet att det här är sista gången Anders Södergren, 37, ställer sig på en startlinje till ett mästerskapslopp. Marcus Hellner står över femmilen och lämnar plats för en av svensk idrotts stora skugghjältar. Södergren är ovanlig i all sin vardagliga vanlighet, hans karriär spänner över cancerbehandling, diskbråck och punkterade lungor, via silverlopp i Liberec, uppvisningar i Holmenkollen och kollektiva guldjobb i Whistler och Val di Fiemme. Han är den där sortens idrottare som precis alla älskar. Inklusive Petter Northug:
– Södergren är en skidåkare jag har stor respekt för, har norrmannen sagt.
Efter att ha läst 73 (förträffliga) texter om Northug och Olsson önskar jag alltså lägga ett ord för hans lantlige kusin, Gossen Södergren, kvarlämnad på ängen.
Och det handlar ju inte bara om hans seghet eller styrka, eller ens om ett OS-guld.
Det handlar om att han är något annat, någon annan.
Förbehållslös kärlek till sporten
Medan skidsporten förändrats, kommersialiserats, förpackats och förkortats har han stått på startlinjen som en stenstod från en annan tid, med sitt luriga leende och sin totalt förbehållslösa kärlek till sporten.
När vi pratade om uppoffringar i går pratade han inte om skidåkning och träning, utan om familjen och frun Lisa som får ett vanligt liv att gå ihop.
Södergren sa att han kommer att sakna det här, att mästerskapen är det roligaste som finns, att bara vara ute med ett lag och tävla.
Själv kommer jag att sakna att se Anders Södergren vara Anders Södergren. Han ska köra långlopp nu, och se till att skaffa sig en plats någonstans i närheten av en sport han älskar.
Först ska han bara köra en sista femmil, uppför den där sortens mördarbackar och motlut som varit en stor del av hans vuxna liv.
Han kommer inte att vinna, nu för tiden finns hårdingar som blivit hårdare än honom.
Men jag hoppas att han får de där applåderna, både han och hans karriär förtjänar det.