Bank: De ska väl ut i Europa nu, där får de möta lag från andra städer än den här
De forsade fram, de krigade som de kunde, de gjorde mål och de var väl bättre sett över 90 minuter.
Djurgården gjorde vad de borde. Men Djurgården gjorde som de brukar.
Det krävs mer än löften för att ta livet av ett spöke.
För han hade ju lovat.
Özcan Melkemichel hade sagt att det skulle vinnas derbyn i år, och nu stod han här med europaplatsen ett par omgångar bort och 90 minuter på sig att leva upp till ett löfte.
Det vibrerade på Tele2, grannarna hade förvarnats om fest och hög volym, Dif-klacken hade ordnat en koreografi som böjde sig in över långsidorna och det fanns väl inte en människa här som inte tänkte på det som Djurgården låtsas som att de inte tänker på.
Efter en kvart eller så höll Hammarby på att sälja bostadsrätten och flytta härifrån, för i den här stormen gick det ju inte att spela fotboll.
Jakob Michelsen visste väl precis hur utmaningen såg ut, det där skenande dragspelet som Djurgården öser på med i snart sagt varje match: Gustav Engvall som djupledshotar och Magnus Eriksson/Othman El Kabir som möter i ytorna han öppnar upp.
Jag hade haft all förståelse för om han valt den enkla vägen ut, packa två block djupt och skicka långt mot Pa Dibba och, låt säga, Björn Paulsen på topp.
Det gjorde han inte, och när den där kvarten gått så såg det verkligen ut som ett misstag.
Ingen parentes
Dif gick bärsärk, de surfade in på en hel hösts övertygelse och höll på att begrava både spöken och derby innan det ens hunnit börja.
Engvall skar in från vänster, El Kabir volleysköt, ytterbackarna Felix Beijmo och Elliot Käck spelade helt utan backspeglar, de skickade in inlägg mot bortre ytan för att undvika Paulsens panna, Kennedy Bakircioglu hade trögtacklat sig till ett gult kort mot Kim Källström och… vore det inte för en återigen otrolig Johan Wiland hade vi kunnat ha 2–0 efter en halv halvlek.
Vi hade inte det.
Plötsligt hade vi istället en påminnelse om hur organiskt fotbollsmatcher växer, hur känsliga de kan vara för små sekvenser, små situationer. För vad var egentligen Michelsens tanke med att låta lirare som Kennedy Bakircioglu, Sander Svendsen, Jiloan Hamad och Mujo Tankovic hänga och dingla en bit nedanför springspelaren Pa Dibba?
Efter en halv halvlek rann fina bollar från Kennedys fot till Jiloan Hamads, till Pa Dibbas och ett avslut.
Och det blev ingen parentes.
För första gången hade Hammarby stuckit hål på den blåblå ballongen, för första gången hade de fått andas, vända blicken framåt och tänka sig en alternativ match. Backspeglar på, lite oro, lite tvekan i de första tre djurgårdsstegen in i press – och så vändes precis allt ut och in.
Ett fenomenalt anfallslag blev ett hackigt försvarslag (för första gången började man sakna Kerim Mrabtis länkspelskvalitéer), en baspumpande kortsidesklack sänkte volymen ett par hack. Kevin Walker gav sig ut på höga presslöpningar helt utan sällskap, och de där små bolltrillarna i Hammarby – Hamad mest – fick utrymmet de behövde för att passa sig in mot straffområdet.
När 0–1 kom, en Paulsen-nick på en illa försvarad hörna, var det helt i linje med matchens utveckling.
Men Özcan Melkemichel hade ju lovat.
Här hade de inte bara en dunderchans att rycka upp ett hål i tabellen ner till AIK och Häcken och lösa biljett till Europa, de hade ju också årets sista möjlighet att knyckla ihop svensk storstadsfotbolls största anomali.
De fick en paus på sig att börja om från början, och de använde den där kvarten på rätt sätt.
Inga stora förändringar, inga taktiska superdrag, bara ett par knapptryckningar, ett djupt andetag och en omstart.
Dif-övertag igen
Det var inte lika förförande frustande som i första halvlek, men det var djurgårdsövertag igen, det var ett Engvall-avslut först, och en inkrigad Jonas Olsson-kvittering på hörna direkt efter.
Det finns derbyn där känslorna får allt att gå i baklås, men det här var den andra sorten. Spel som flöt, spelare som ville framåt, två symptomatiskt långhåriga kraftmål efter hörnor, och mot slutet ett Hammarby som slet och bytte (Smárasons aktionsradie och Asaads ansvarstagande istället för Kennedys strategi och Tankovics trixande) för att rädda en poäng och rättigheterna till att retas en vargavinter till.
Visst har det funnits derbyn där Djurgården har ridits av maran, där de sprungit runt med spöken på axlarna och slagit ner blicken. Det här var något annat. Den här gången var de bara inte skarpa nog, och mötte ett Hammarby som gjorde väldigt mycket väldigt bra.
Tröst för tigerhjärtan.
Domare Pandzic knackade på, en frustrerad Özcan Melkemichel vände ryggen mot planen. Festen var slut, och nu har det gått sex år, fem dagar, arton matcher och 90 minuter sedan Djurgården vann ett derby.
Men de ska väl i alla fall ut i Europa nu, där får de möta lag från andra städer än den här.