Kris, kris kris  men i Napoli skiner solen

Kristina Kappelin: Det handlar om kackerlackor och inälvor

Juventus kris, Milans kris, Inters kris?

Men i Napoli skiner solen.

Neapel i ett nötskal denna kyliga, soliga februari, är den sorglustiga och sanna historien om Mario och Mario, som körde till Neapel från Battipaglia i måndags för att sitt hjärtas lag spela match. De njöt storligen av skådespelet.

Men när Mario och Mario kom ut från San Paolo-stadion hittade de inte sin bil. Mario och Mario insåg att bilen blivit stulen. Sånt händer i Neapel.

Men hur skulle de komma hem till Battipaglia? Mario och Mario kliade sig i huvudet. Så kom de att tänka på moster Michelina som bor i Neapel. Hon lånade beredvilligt ut sin

Fiat Uno. Men vad Mario och Mario inte visste, var att moster Michelinas bröder Ciro, Sebastiano, Salvatore och Giovanni tillhör camorraklanen ”e cartune”. De båda oskyldiga Napoli-supportrarna hann bara köra några meter, innan de blir stoppade av medlemmar i en rivaliserande klan som pepprade deras bil med kulor. Bossarna trodde att det var Ciro, Sebastiano, Salvatore och Giovanni som satt därinne.

Napoliseger — inför 63 000 åskådare

Inte Mario och Mario. Lyckligtvis klarade sig våra fotbollshjältar undan med chocken och mycket lätta skottskador. Napolis skyddshelgon måste ha hållit sin hand över dem, liksom över laget. Napoli vann nämligen sin hemmamatch i Serie C1 med 2-0 inför 63 000 överentusiastiska fans, inklusive Mario och Mario.

Just det.

63 000 åskådare. Stadens borgmästare som satt och förberedde sig för ett viktigt möte om den organiserade brottsligheten, fick tårar i ögonen och sade till nyhetsbyråerna att fotbollslaget är Neapels stolthet. När Milan eller Juventus har spelat sina matcher i Champions League under hösten har de haft sisådär en 10 000 åskådare. Resten har suttit hemma och glott på satellit-TV. Inte för att det är skottpengar på det. Jag menar, ibland är det kallt, eller man har inte lust att gå hemifrån och ingen barnvakt. Men det fantastiska är att napolitanerna går man ur huse fast camorran härjar vilt och fast deras klubb är nerflyttad till tredje divisionen, glömd av Sky och av TV:s storhetsvansinniga fotbollsprogram och förpassad till de sista sidorna i sportpressen.

Supportrarna visar mer kärlek nu

Supportrarna i Neapel visar ännu mer kärlek för sitt lag nu, än när klubben var en av de självskrivna huvudrollsinnehavarna i ligan. Det värmer hjärtat eftersom det är precis så det ska vara. Man älskar sitt lag i nöd och lust, i medgång och motgång.

Även en kackerlacka är vacker i sin mors ögon, lyder ett napolitanskt djungelordspråk. Ett annat bevingat ord från Europas mest osannlika stad, yttrade en slaktare jag intervjuade: Fotboll för en napolitan, är som mamman för ett barn, sade han, medan han komponerade köttdiskens scenografi: oxhjärtan, grisfötter och komage.

Kärleken till fotbollen ska alltså uppfattas som en inälvsfråga. Neapels senaste museum är tillägnat Diego Armando Maradona, liksom för att bevisa det jag just skrev. Diego får bli hur hemsk och drogad och överviktig och allmänt osmaklig han vill. Men vad han gjort för fotbollsklubben Napoli, det glömmer napolitanerna aldrig.

Om ni går längs gatan som kallas Spaccanapoli, därför att den skär tvärsigenom staden som ett knivblad, kommer ni på halva vägen till en kaffebar med ett litet altarskåp. I skåpet sitter en bild på Maradona och på bilden har någon tejpat fast ett hårstrå.

Maradonas hårstrå. Vad ger ni för det? På Maradonas tid spelade Napoli i ligan och vann ”lo scudetto” två gånger. Nu spelar den ärorika klubben i C1 och Karl Corneliusson måste sitta där på bänken och undra varför det är ett sådant stim på läktarna. Det handlar om kackerlackor och inälvor.

Kristina Kappelin