Månsson: Djurgårdens trupp är felbyggd
Uppdaterad 2018-07-27 | Publicerad 2013-08-19
Men varken Dif eller Häcken åker ur
För bra för botten, för dåliga för toppen.
Förvandlingen med P-M Högmo går inte att ta miste på, insatsen mot Häcken var emellanåt riktigt lovande.
Samtidigt är Djurgården långt, långt ifrån att vara ett färdigt fotbollslag.
Det brukar vara i stort sett omöjligt att tippa mittenskiktet i allsvenskan.
I fjol kom Göteborg sjua på 39 poäng medan Syrianska tog 34 och hamnade på plats tretton, just över kvalstrecket.
Fem poäng, sex placeringar.
Inför årets säsong var känslan den samma.
Kommer Åtvidaberg på övre halvan, eller åker de ur?
Mjällby, åtta eller sist?
Inte särskilt lätt att svara på.
Djurgården, däremot, har varit ganska enkla att analysera jämfört med sina konkurrenter under de senaste åren.
Stor spelaromsättning
Sedan 2011 har över 30 spelare försvunnit från klubben och nästan lika många har kommit in, men styrkeförhållandet har varit konstant. De bästa har ersatts av lika bra, breddspelarna likaså... ja till och med de sämsta verkar ha fått jämbördiga efterföljare.
Djurgården har därför varit chanslösa när tåget har gått, men har haft för stort grundkunnande och tillräckligt mycket spets för att inte riskera att åka ur.
(Det lilla undantaget var efter sju omgångar i år – då såg det förstås riktigt visset ut).
Efter Per-Mathias Högmos häftiga vändning tror jag att vissa blev fartblinda och trodde att alla problem skulle gå upp i rök, att Djurgården skulle klättra i tabellen i omgång efter omgång, men så enkelt är det sällan. Laget har visserligen spetsats med Aleksandar Prijovic (svag i sin debut) och Haris Radetinac (okej i sin debut) men som helhet är truppen fortfarande skev, klart felbyggd i mina ögon.
För på samma gång som det är ont om höger- och mittbackar är överskottet på innermittfältare och vänsterbackar stort, vilket vittnar om en misslyckad långsiktig strategi under de senaste åren. Har jag räknat rätt går nio kontrakt, åtta spelare och en väldigt speciell tränare, ut efter säsongen och han som ska fixa underskrifterna, Anders Grönhagen, ja, hans avtal löper naturligtvis också ut i höst.
Attackerande ytterbackar
Nåja.
Om vi återgår till gårdagen så såg det riktigt bra ut till en början för Djurgården som något oväntat tog kommandot genom att vila med bollen och såga sig fram steg för steg, snarare än att spela rakt och direkt. På kanterna fyllde försvararna Peter Nymann och Vytas på i vartannat anfall och det var på en sådan framstöt som ledningsmålet kom. Vytas precisa inlägg träffade Amadou Jawos panna och på returen från Christoffer Källqvist pricksköt Godsway Donyoh. Häcken såg desorienterade ut och Djurgården, framförallt den löpvillige Jawo, hittade hela tiden ytorna bakom de våghalsiga ytterbackarna Björn Anklev och Kari Arkivuo.
I andra halvlek tajtade Peter Gerhardsson till lagdelarna och när Rene Makondele rullade in en straff så hade Häcken just haft två utmärkta kvitteringslägen. Och även om straffen var feldömd – vilket den var – så tycker jag att Dioh Williams borde ha fått straff en kvart tidigare när han revs ner av Kenneth Höie.
Därefter tog Djurgården över på nytt, med energi, ett par byten och lust på ett segermål.
Skön karaktärspoäng för Häcken
Häcken, som kom till match med fem förluster och en lång skadelista, kämpade och slet och tog en karaktärspoäng som jag tror känns betydligt skönare än det allsvenska genomsnittskrysset. Nu får de lite tid på sig att slicka såren och ladda om mentalt, landa i det faktum att toppstriden är körd för länge sen och enbart fokusera på att samla ihop poäng under hösten.
Någon större risk för att Häcken åker ur tror jag inte att det är, inte ens om Mostapha El Kabir blir borta resten av säsongen med sin skada.
Och vad gäller Djurgården så tycker jag alltså som jag brukar.
Precis det där jag skrev i början av den här texten.
MATCHEN I S1FFROR
Rene Makondele gjorde sitt femte mål för den allsvenska säsongen, näst flest i Häcken. Moestafa El Kabir har prickat in 12 av lagets 23 fullträffar. Det är den högsta andelen av ett lags totala målproduktion i allsvenskan på 2000-talet. Här är topp 5:
2013: Moestafa El Kabir, Häcken, 52,17% (12 av 23)
2000: Marcus Allbäck, Örgryte, 50% (16 av 32)
2002: Peter Ijeh, Malmö FF, 46,15% (24 av 52)
2003: Niklas Skoog, Malmö FF, 44% (22 av 50)
2009: Wanderson, Gais, 43,90% (18 av 41)
Häcken bröt en förlustsvit på fem matcher – negativt klubbrekord för Hisingsklubben i allsvenskan.
Djurgårdens poängsnitt på Tele2 Arena är 1,00 efter fyra matcher (tre som hemmalag, ett som bortalag). På Stockholms Stadion har Dif i år spelat sju matcher, med 1,86 poäng i snitt.
Dif har nu fem raka matcher utan seger mot Häcken, med målskillnaden 2–11 i de mötena.
Lagen har mötts 16 gånger i allsvenskan. De har sju segrar vardera, och två kryss. Källa: Infostrada Sports