Eto’os haveri – Kameruns lyft
Niva efter rysaren i går: Lejonen kan bli otämjbara
Sju sorger, två insläppta mål, åtta bedrövelser, en förlängning – men till sist lyckades ett skakigt Kamerun krångla sig till semifinal.
Det bästa av allt?
Att lagets största stjärna var uselt dålig.
I efterdyningarna av Kameruns sensationella framgångsvåg i VM 1990 så grumlades vattnet. Flera av spelarna muttrade över att deras insatser inte värderades tillräckligt högt.
– Vi spelade, Milla vann, anmärkte François Oman-Biyik, som själv nickat in segermålet mot Argentina.
En indignerad Roger Milla stack tillbaka:
– Oman-Biyik har inte förstått någonting. Jag spelade inte för mig själv, utan för Kameruns unga. Om jag hade spelat för mig själv hade jag satt mig i en bil och åkt längs Champs-Élysées och skrikit: ”Jag är den störste”.
Gav sig ut på pr-turné
Riktigt så långt gick nu inte Milla, men den höftvickande kultkanonjären gav sig ut på en världsomspännande pr-turné för sin egen höga person. Han skrev på för Cape Town Hellenic i Sydafrika, men krävde 65 gånger så bra betalt som sina lagkamrater.
Han blev inbjuden till att spela returmatch mot England på Wembley, men vägrade delta då han inte fick något gage.
Han belönades med ett årligt hederspris av en nigeriansk stamhövding, men nekade till att lämna tillbaka vandringspokalen när nästa års vinnare skulle koras. Det gick att se på den här fasen i Millas liv på flera sätt. Som en unken uppvisning i girighet – eller som en rättmätig belöning för en folkhjälte som på egen hand lyft sin kontinent. En ung Samuel Eto’o tillhörde den sistnämnda skaran.
– Roger Milla är min ende idol, den störste spelaren genom alla tider. Det var han som gav hopp till Kamerun, till hela Afrika.
I förra veckan läste jag så en artikel skriven av Vincent Fouda, en kamerunsk forskare vid den sociologiska institutionen på Laval-universitetet i Quebec. Rubriken löd: ”Eto’o – kamerunsk fotbolls stjärna och kamerunsk fotbolls dödgrävare”.
Samuel Eto’o har kommit att bli Roger Millas arvtagare på fler sätt än ett. Artikeln handlade om hur Eto’o börjat tro lite väl mycket på myten runt honom själv, hur han kommit att ta alldeles för stor plats i och kring det gröngula landslaget.
Har blivit förbundskapten
Missförstå mig rätt.
Samuel Eto’o är en fantastisk ambassadör för Afrika och en av världens absolut bästa spelare – men på senare tid har han dessutom åtagit sig rollen som speluppläggare, förbundskapten, organisatör och allmän gudfader för det kamerunska landslaget. Det är ett upplägg som inte har gynnat någon.
Parallellt med att Eto’o blommat ut till en superstar har ”De Otämjbara Lejonen” blivit ett allt sämre lag.
Inför gårdagens kvartsfinal hade Kamerun gjort 18 mål i sina två senaste stora mästerskap. Samuel Eto’o hade ensam satt 10 av dem – 56 procent – vilket är en direkt osunt hög andel. Ett enmanslag är aldrig ett bra fotbollslag.
I går visade Kamerun att de är något mer än så. Under dryga 120 minuter mot Tunisien var Eto’o i bästa fall anonym, i sämsta fall direkt misslyckad.
I stället var det 21-årige Stéphane Mbia som blev matchhjälte och 20-årige Alexandre Song som var lagets bäste spelare. En generationsväxling har bidragit till några tuffa år Kamerun, men nu håller en ny stomme på att ta form.
Nu bör var sak ha sin tid.Först behöver det nya laget lära sig att klara sig utan Samuel Eto’o, sedan får de leta efter ett sätt att utnyttja hans unika kvaliteter. Lyckas de med både delarna så kan lejonen än en gång bli otämjbara.