LHC – ett slaget lag
Wennerholm: När stjärnorna plockades bort vann Färjestad
KARLSTAD. Så enkelt var det.
Mattias Weinhandl – 0 poäng
Tony Mårtensson – 0 poäng.
Med stjärnorna på fall var Linköping ett slaget lag.
Men jag tvivlar på att Färjestad lyckas med det tre gånger till.
Det som från början överraskade i Färjestads laguppställning visade sig vara ett smart taktiskt drag av tränaren Tommy Samuelsson.
Pelle Prestberg var petad från förstakedjan och istället satte Samuelsson in Rickard Wallin bredvid Jörgen Jönsson.
Två stjärncentrar i samma kedja. Uppgiften: Att plocka bort Linköpings stjärnduo Tony Mårtensson och Mattias Weinhandl.
De kom ingenstans
Det lyckades till hundra procent.
Mårtensson och Weinhandl kom ingenstans kringskurna av rutinerade Wallin och Jönsson, som blockerade passningsvägar och skar av ytor.
Tommy Samuelsson utnyttjade den fördel som hemmalagen har och som förmodligen är mer betydelsefull än publiken.
Hemmalagets rätt att byta in spelare sist.
Men på söndag och måndag i Linköping är det Janne Karlsson som bestämmer vilka Mårtensson och Weinhandl möter – inte Samuelsson.Det tror jag avgör hela den här semifinalserien.
Färjestad är nämligen det här slutspelets mesta utpräglade hemmalag. På sex matcher har värmlänningarna vunnit fem och förlorat en (första semin mot Linköping som slutade 3–7).
Ett suveränt facit. Men borta? Ett helt annat lag. Tre raka förluster och totalt 5–12 i mål.
Linköping har samtidigt fyra raka segrar hemma i Cloetta Center och 17–5 i mål.
Det går naturligtvis att hävda att inget ljuger värre än statistik, men å andra sidan är det talande siffror om hur det sett ut hittills.
Därför tror jag att Linköping vinner i två raka hemma nu och är klart för final redan på måndag kväll.
På anslagstavlan i Färjestads omklädningsrum står ännu med stora bokstäver:
”VI SKA TILL TORGET!”.
Med det menas Stora Torget i Karlstad, där Färjestadsbussen svängt in så många gånger genom åren och släppt av nyblivna mästare.
Men jag tror att ett guldfirande på Stora Torget är lika troligt som att det blir guldfest på Götaplatsen i Göteborg - och då är Frölunda redan utslagna om ni förstår vad jag menar.
Det är något som saknas i Färjestad.
Jag kan inte känna den där gamla ”vi”-känslan på samma sätt som förr och jag hittar inte de där riktigt griniga gamla gubbarna.
Nu får man väl äta upp det här om Färjestad vänder på steken, men det struntar jag i.
Det är i alla fall känslan.
Konservativa betongklossar
Tidigare hade Färjestad en sorts fingertoppskänsla i värvningarna som verkar borta idag.
Precis som hos Frölunda.
De kastar ut miljoner, men lyckas inte få avkastning på pengarna.
Dessutom tycker jag att de här två klubbarna förvandlats till ett par konservativa betongklossar, helt ointresserade av svensk hockeys utveckling.
De två lag som mest motsatt sig en utökning av elitserien till 14 lag och utnyttjat den märkliga och odemokratiska vetorätt som Svenska Hockeyligan håller sig med.
Men Färjestads Mikael Johansson är en fantastisk hockeyspelare. Från Arvika dessutom.
Linköping är uppbyggt med mer precision än Färjestad.
Det känns mer kliniskt på något sätt, men samtidigt lite opersonligt och utan riktig karaktär.
Men det fungerar.
Vem är Mr Linköping egentligen?
Idag skulle väl alla säga Tony Mårtensson, men han är borta till nästa säsong. Men det är ett identitetsproblem många lag lider av idag, då spelaromsättningen är enorm från säsong till säsong.
Därför är duktiga sportchefer och bra scouting de kanske viktigaste verksamhetsdelarna i en elitserieklubb idag.
Precis som i NHL.
Det är en stor anledning till att Timrå leder med 2–1 i matcher mot HV – och att Frölunda redan värvat klubbens sportchef Kent Norberg.