Inte bra, inte färdigt – och nära att braka ihop
Det var inte bra och det var inte färdigt och det höll på att braka ihop innan vi ens hunnit börja.
De goda nyheterna är att laget i alla fall inte kommer att bli sämre än såhär när de får möjligheten att spela ihop sig.
Den bistra sanningen är samtidigt att spelarna knappast blir så särskilt mycket bättre.
Så knuffades det nya, hastbyggda regalskeppet ut på sin jungfruresa, och under väldigt långa stycken verkade det som att det skulle gå under med kapten och allt innan det ens rundat Beckholmen.
Det läckte och det knakade och det svajade och det var förtvivlat svårt att överhuvudtaget hitta något att klamra sig fast vid när vi handlöst tumlade från den ena relingen till den andra.
Men skutan sjönk inte. Hur mycket den än kantrade och hur stor slagsidan än var mot slutet så lyckades vi undvika att sugas ner i katastrofen, och eftersom vi inte har något annat val får vi helt enkelt lov att ta det med oss.
Vi har i alla fall någon sorts motståndskraft och vi har tydligen hittat en landslagspanter till målvakt och vi har dessutom sett till att lassa ner några rejäla skopor halländsk matjord i byxlommorna.
Men ska vi hitta något mer än så bortanför det där enskilda ögonblicket av plötsligt neddimpande Marcus Berg-briljans – då får vi anstränga oss väldigt hårt och använda riktigt välvilliga glasögon.
Insatsen var ju inte bra. Laget var ju inte färdigt.
Rörde sig knappt
Mittfältet rörde knappt bollen, och vår anfallsmetodik tycktes mest bestå av att lyra upp bollen och stångas. Defensivt fanns det öppningar mellan mittbackarna och ytor både innanför och utanför ytterbackarna och ett stort gapande hål i den röda zonen just framför försvarslinjen. Att Holland inte gjorde fler mål får vi lov att tacka en skånsk-dansk målvakt och en italiensk domare för.
Och då är huvudfrågan någonstans om vi ska sitta här och tillåta oss att vara lite glada ändå? Ska vi verkligen gnugga det här landslaget med ett annat nummer på sandpappret än vi använde på Erik Hamréns upplaga för bara ett par månader sedan?
Jag tycker ju att vi både kan och ska göra det.
Hur mycket det än är här-och-nu varje gång landslaget spelar – och hur kostsam den här poängförlusten än riskerar att bli för vårt flämtande VM-hopp – så behöver vi inte bli alldeles färgblinda för det.
Det här är ett landslag som precis gått igenom sin största generationsväxling på minst 20 år, ett brandskattat gäng färskingar som haft en enda vecka på sig att spela tillsammans.
Det ger i alla fall tid
Det är ju inte så att Alexander Fransson och Marcus Rohdén startar för att Janne Andersson är benhårt övertygad om att de är fullt flytfärdiga internationella tvåvägsmittfältare. De kastades rätt ut på djupa änden eftersom vi inte har sådär förtvivlat mycket annat att ta till.
Vad skulle Janne Andersson gjort annorlunda? Jag har svårt att peka på det, eftersom de enda egentliga alternativen vore att antingen uppfinna nya spelare eller att smälla upp Rom på en kvart. Det var inte matchplanen eller laguttagningen det var fel på – även om jag personligen tycker att både Jimmy Durmaz och Ludwig Augustinsson borde startat – utan det var grundläget, förutsättningarna.
Jag har svårt att hävda att ett kryss här är så ohyggligt mycket värt, men samtidigt vet jag hur oerhört kostsam en förlust hade blivit.
Malströmmen hotade verkligen att dra med sig Janne Anderssons landslag långt ner i bråddjupet redan ikväll. Stora sjok av läktarna på Friends gapade svarta och tomma, och hade holländarna prickat in ytterligare ett par logiska mål i andra halvlek hade det orsakat skador som varit svåra att hämta sig ifrån.
1–1 ger knappast något eko på Röda Torget, men det skänker i alla fall lite tid. Någon månad till för skadade spelare att läka ihop, för någon typ av grundspel att sätta sig och för skutan att segla lite längre ut i det okända.
Till slut blev det inte en fråga om vad vi tjänade ihop ikväll, det var vad vi undvek att förlora.