”Jag ser det som en plågsam medicin”

Knut Ångström, 87, är äldst i Stockholm Marathon

Knut Ångström är friskast i gänget, men får ändå mest höra att han är knäpp.

Anledningen?

Att han med sina snart 88 år på nacken springer Stockholm Marathon.

– Jag har sprungit 250 mil inför årets lopp. Det tycker jag borde räcka, säger tävlingens äldsta startande.

Knut Ångström möter oss i en vit skjorta med palmmönster och vita byxor. Han har precis varit på pubafton. Också den vit, just denna gång.

– Alla de andra drack, men jag tog inte en droppe. De undrade vad det var för fel på mig. De tycker att jag är ­lite knäpp. Det tycker min fru också.

Knuts fru, Karin Ångström, har måhända lite rätt till sin skepsis. ­Efter varje maraton har hennes man nämligen lovat att aldrig mer springa jätte­loppet.

– Det kanske jag kommer lova nu igen, säger Knut Ångström glatt.

Knut Ångström sticker ut bland ­sina jämnåriga.

Han springer nästan varje dag, och varje gång han ger sig ut springer han minst en mil. Ibland tar han två varv på sin slinga hemma i Haninge.

– Jag är friskare än alla mina vänner i min ålder, och det beror på att jag håller på så här. Men det är en himla plåga alltså, säger han.

Senaste läkarundersökningen visade att Knut ­Ångström har rätt – han är frisk som en nötkärna och läkaren kunde inte hitta ett enda fel.

– När jag var ung tyckte jag att det var skönt att vara ute och jogga. Det tycker jag inte nu. Jag ser det som en medicin. En plågsam medicin.

Plaskade blod om skorna

Han skrattar gott. För även om han inte mår fantastiskt under varje runda, varje dag – så är det ­desto skönare när han kommer hem. Och så länge det i­nte är maraton-vecka så kan livet bli ännu godare efter löp­turen.

– Då när man kommer hem så är det så himla gott att ta en drink eller lite vin till maten, då leker livet, säger han.

Långdistanslopp är något som Knut Ångström sysslat med i snart 50 år. När han var 40 år började han med ­Vasaloppet. I samband med att snön började falla allt mer sparsamt över Stockholm gick han över till Vättern­rundan. Och när det blev jobbigt att fixa resa och logi där testade han maraton. Vid 72 års ålder.

I tio år höll Knut Ångström på, men 2005 var han tvungen att bryta loppet efter svåra skavsår, och han trodde att det var slutet på de långa löploppen.

– Det plaskade av blod i skorna.

Det blev ett uppehåll på tio år, och han återgick till ­Vätternrundan vid några tillfällen. Men förra året var han tillbaka på startplats och genomförde sitt sjunde Stockholm Marathon.

– Det kändes jättebra, verkligen.

Och tiden?

– Sex timmar, det är maxtiden. Sex timmar och en minut, och jag räknar inte med att det går fortare nu.

Tjurruset är ny favorit

Inför fjolårets lopp började han efter ett tips från en kompis att pricka ut den sammanlagda sträckan för alla avverkade löprundor.

– Kompisen prickade ut till Treriksröset och sen ner igen. Jag tyckte att det där lät jättekul, men jag har i stället gått ner utefter Västkusten och genom Europa. Nu är jag nere i Portugal. Jag tänker gå över Gibraltar och ta Afrikakusten också.

Som uppladdning inför årets prövning har han sprungit både halvmaran och Tjurruset. Det senare blev en ny favorit.

– Det var riktigt kul. På ett ställe skulle man simma i leran, men det gick ju inte. Men det fanns ett snöre där man kunde dra sig fram. Alla tjöt av skratt. Det ska jag ­ställa upp i igen.

Fötterna och magen strular

Men visst ger åldern honom kanske några fler akilleshälar än genomsnittslöparen i Stockholm Marathon – på 42 år – men det är inget som Knut Ångström tycks särskilt bekymrad över.

Dels är det huden på fötterna som måste tas om hand. Den tål egent­ligen inte fyra mil och för att undvika nytt blodplask i skorna behövs ­specialtejpning från en naprapat.

Han har redan i mitten av veckan fått sina fötter tejpade, och han är otroligt nöjd med resultatet.

– Det känns så skönt! Mina fötter är så omlindade så – wow.

Knut ler igen, och gör tummen upp.

Det andra som strulat är magen.

– När jag bara har lite, lite kvar så säger magen stopp. Men jag tror att det handlar mycket om ­psyket så jag har koncentrerat mig på en mental över­tygelse om att det inte ska bli någon magåkomma den här gången.

Tänker du mycket på din löpteknik?

– Ja, det gör jag. Men jag vet inte om jag tänker rätt.

Lyssnar du på musik under tiden?

– Nej. Det skulle bli så varmt om öronen tycker jag. Det är varmt nog ändå. Men jag har ett svettband. Utan det så rinner det svett i ögonen, det svider som tusan tycker jag.

Sprang ifrån ”ungdomarna”

Mentalt lägger han upp loppet med olika delmål, första varvet tycker han inte är några problem – det är ju bara en och en halv mil.

– Sen kommer ett jättesvårt parti, vid två mil när man är ute på Gärdet. Det är lite ödsligt där och man känner sig plötsligt lite ensam. Det är inte så många som springer där jag springer.

Ett problem om man som Knut Ångström trivs bäst med folk runt omkring sig.

– På slutet är det roligt, då får jag sällskap av sådana som är lika trötta som jag.

Förra året slöt han upp med tre killar som var helt slut och gick. Men Knut Ångström räknade ut att de inte skulle hinna innan maxtiden om de fortsatte att gå och började jogga.

– Jag sprang faktiskt ifrån dem, de ­orkade inte.

Och hur mycket yngre var de?

– Det var ung­domar. De var säkert 45, ­säger han.