”Jag har känt mig stark”

Johan Flinck

DOKUMENT: Ferrys väg till guldet i Kanada

För att förstå Björn Ferrys bedrift behövs två studiebesök.

Det ena leder till en säng i Storuman där virusen hade tagit över.

Det andra till en tysk asfaltsplätt där drömmarna verkade krossas med ett krasande läte.

Det ser ut som en bh.

De svarta banden går över axlarna och fäster i en vit ring på Björns rygg. Visst är axeln grundligt omplåstrad, men det extra stödet är nödvändigt för läkningen.

Det är lördag den artonde september 2009, två dagar efter katastrofen och Björn döljer sin blåslagna överkropp med en svart tröja.

Skickades hem

I torsdags körde det svenska herrlaget intervallpass på rullskidor i tyska Ruhpolding, samma plats där Björn föll fyra år tidigare.

Den gången skickades han hem till Sverige med armen i mitella och axeln ur led, så nu kände han till riskerna:

– Det är lite halvsvårt att bromsa. Det är små hjul så det räcker med en kotte eller en liten sten eller stavspets så tar det tvärstopp.

Kottarna och småstenarna störde inte alls under träningspasset, men när Björn skulle gå ikapp David Ekholm fastnade skidan i en stavspets. Ferry flög framlänges, kullerbyttade och märkte ett kras. Nyckelbenet var av, försäsongen krossad mot tysk asfalt.

Tillbaka till fåtöljen, där Ferry visar med pekfingrarna hur hans framtid ska bli. Om de två skelettstumparna som tidigare var ett nyckelben ligger intill varandra blir det ingen operation, säger han och öppnar sedan upp en glipa mellan fingrarna. Men om glappet är för stort, såhär stort, blir det värre.

”En dålig period”

Med stadig röst förklarar 31-åringen:

– Det är inte bra, det är en dålig period att drabbas av något sånt här. Det vore bättre om det var för tio år sedan. Eller i våras.

Han får sedan frågan om framtiden. Medan konkurrenterna lägger grunden för säsongen ska han rehaba och ligga still, så vad har han för förväntningar inför OS i vinter?

”Det ska plinga kring halsen”

Björn behöver knappt tänka. Den mörbultade kroppen vrider sig hastigt. Pupillerna studsar från höger till vänster och riktas sedan uppåt.

– Det är medaljer. Det ska plinga kring halsen när jag kommer hem.

Det blir operation. Nyckelbenet skruvas ihop med en lång platta som ska sitta inne över hela våren. Och under sex veckor kan Björn Ferry bara träna underkroppen, så att träna skytte och luta geväret mot den onda axeln är bara att glömma.

– Jag har inte kunnat köra någon styrka, det har man tappat, styrkan i överkroppen. Konditionsmässigt är jag lika stark som tidigare. Men det är klart, jag hade hoppats ta ett litet steg i år och bli ytterligare bättre, men det är svårt med en sån här skada.

Så säger han i början av december, när han trots allt står på startlinjen för världscupspremiären i Östersund. Förra årets totalnia har kanske inte tagit något extrasteg mot den absoluta eliten, men han ser ändå fram emot att möta hemmapubliken.

Partystämning

Starten går, åkningen stämmer. Första skyttet klarar han prickfritt, andra likaså. Inför tredje skyttet ser Ferry ut som en pallkandidat – och skjuter fullt. På läktarna är det partystämning när han kommer in på vallen för fjärde skjutningen, första skottet sitter – men inte det andra.

Segerchansen ryker där, men Ferry går i mål som sexa. En bragd i det lilla, men han låter inte förvånad i den mixade zonen. Vadå, skulle det vara något speciellt bara för att geväret har vilat under försäsongen?

– Jag har ändå känt mig stark, trots skadan, och skyttet finns ju kvar. Det är som Robert Wells, bara för att han inte spelar piano på fyra veckor så glömmer han ju inte hur man gör.

Dagen efter har Ferry glömt allt och kommer på plats 98.

Sådär fortsätter det över december och januari, men bergstopparna plattas ut och ravinerna höjs. När det närmar sig jul har Björn den individuella resultatraden 21-7-12-20-14 och det enda som är stekhett med svensken är hans panna.

29:a i comebacken

Ja, för konkurrenterna glider ifrån Ferry ännu mer när han ligger nerbäddad med influensa under åtta dagar. Det är en dryg månad till VM och Björn orkar knappt spänna pjäxorna.

För att få till något som liknar OS-form ritar Wolfgang Pichler upp ett nytt träningsprogram. Det grova sandpappret måste fram igen, så att drömtävlingen i Ruhpolding krockar med en tung fysperiod kan liksom inte hjälpas. I comebacken där är Ferry 29:a.

Han åker på OS-förläger till Vancouver Island, drar vidare till Whistler och talar där så att man tror honom, trots att orden egentligen är vansinniga: säsongen är sönderstyckad, senaste VM gav plats 31 och 40, det enda OS:et var lika misslyckat – ändå går han för medalj. Ferry vet nämligen hur ett OS funkar. Det har han tidigare under säsongen förklarat tydligt.

– Tävlingarna under OS är ofta sämre organiserade än en världscupstävling. För oss är det ett hack neråt i kvalitet, när OS för många andra idrotter är det bästa. För oss kan det exempelvis märkas på förvillade funktionärer.

Vincent Jay har en minuts försprång.

Förföljaren har en metallplatta i axeln, en besegrad influensa i ryggen, åratal av misslyckade mästerskap i resultatböckerna, en galentysk träningsperiod i benen och i hjärtat en förhoppning om det omöjliga.

Fransmannen har inte en chans.