Stjärnorna som försvann
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-01
Lars Nylin listar stjärnorna som kom, segrade och försvann
De kom från ingenstans, gjorde oväntad succé och försvann sedan totalt från rampljuset. Sportchansens Lars Nylin listar här fenomenen som aldrig lyckades leva upp till sina genombrott.
10. Jim Carey
Killen med skådisnamnet hade en karriär som Hollywood borde sätta tänderna i. 1996 blev amerikanen i Washington Capitals vald till NHL:s bäste målvakt och tilldelades rekordung, 22 år, Vezina Trophy. Tre år senare slutade Carey. Han hade då under sina tre sista proffssäsonger spelat mindre än totalt 70 NHL-matcher.
9. Birger Andersson
Det finns bara en "Bragd-Birger" och han är ytterst svensk. Under Davis Cup 1975 vann okände Andersson från Bodafors en serie avgörande matcher och beredde därmed vägen för Björn Borg & co mot Sveriges första titel. Andersson vann mot världsspelare trots att han bara var rankad nia. I Sverige.
8. Grekland
Vid VM 1994 förlorade Grekland sina tre gruppmatcher med totalt 0-10. Vid EM 2008 fick man i och för sig till ett mål mot slutliga vinnarna Spanien men mot Sverige och Ryssland var man chanslösa. Mellan dessa två debacle ligger grekernas tredje mästerskapsturnering genom tiderna, EM i Portugal 2004. Alla fotbollsälskare vet att det gick bättre den gången.
7. Jean Van De Elde
Inför det sista hålet vid British Open 1999 ledde fransmannen Van De Elde med tre slag. Han hade tidernas möjlighet att följa upp sin enda pro-triumf - i Rom 1993 - med att vinna magiska "Open". Han skulle på kuppen bli den förste franske segraren i turneringen sedan 1907. I det läget drabbades Van De Elde av, ähum, franska nerver. När han klarat av att träffa läktaren vid sista green, och dessutom slagit barfota ur en damm, då hade konkurrenterna hunnit i fatt. I särspelet förlorade Van De Velde. Men det finns tröst, år 2006 vann fransmannen äntligen, i Maderia Open.
6. Oleg Salenko
Med fem mål för Ryssland mot Kamerun i VM 1994 - och totalt sex i turneringen - kvalificerade sig Salenko till Trivial Pursuit och andra frågesporter. Men det blev inte så mycket mer för killen som dessförinnan hade öst in mål i Dynamo Kiev och Logrones. Efter VM 1994 spelade han bland annat i Valencia och Rangers, men ständigt med fuktigt krut. Salenkos landskampsstatistik: 8 landskamper, sex mål tillhör fotbollens märkligaste.
5. Mike Eruzione
Med sitt avgörande mål mot Sovjet i OS-hockeyn 1980 gav Eruzione ansikte åt det anonyma sällskap collegekillar som skapade "The Miracle on ice." Efter den famösa triumfen slutade Eruzione, han tyckte sig ha upplevt vad han kunde i en hockeyrink. Det är svårt att säga emot honom.
4. James "Buster" Douglas
I februari 1990 blev tungviktsbulldozern Mike Tyson i Tokyo knockad av James "Buster" Douglas. Det var första gången som Tyson sänktes, ett resultat som bookmakers inte ens velat ta emot spel på. Douglas, som innan matchen mot Tyson låg en bra bit ner på rankinglistorna, försvarade bara sin sensationella titel en enda gång. Då besegrades han enkelt av Evander Holyfield. Därefter slutade Douglas. Några år senare gjorde han en bisarr comeback som mest underströk att den där kvällen i Tokyo var hans boxniningslivs största och enda zenit.
3. Salvatore Schillaci
I VM 1990 kunde "Totò" Schillaci inte misslyckas. Vad Juventusspelaren än gjorde blev det mål, avgörande mål. Sicilianaren med det rakade huvudet och den galna blicken blev symbol för hemma-VM i Italien. Just då trodde fotbollsvärlden att man upplevt ett sagolikt genombrott, VM-matcherna var Schillacis första i landslaget. Så småningom skulle det visa dig att detta blev hans enda mästerskap. Året efter gjorde han sin sista landskamp, givetvis blev det mål även i den.
2. Bob Beamon
Den gänlige killen från Queens var en mycket bra längdhoppare som innan OS-finalen 1968 samma år hade vunnit 22 av 23 tävlingar. Men om man som Beamon i ett enda hopp ökar sitt personliga rekord från 8.33 till 8.90 för att sedan aldrig i karriären hoppa längre än 8.22. Ja, då har man definitivt kvalificerat sig till listan över de som fick till det vid ett enda tillfälle.
1. Steven Bradbury
Han laddade upp för OS i Salt Lake City 2002 med att bryta nacken två år innan. Väl i OS började han med att turligt slinka med från kvartsfinalen sedan en motståndare diskats. Från semifinalen tog han sig vidare efter att alla tre åkare framför honom fallit. När samma scen upprepades i finalen och han därför kunde skrällvinna hade den australiske short track-åkaren Bradbury samlat ihop till att utnämnas som alla tiders "one hit wonder."