Nej, kom för fan inte dragande med en tant
Publicerad 2023-04-28
En bra tumregel:
Personer som med brinnande iver vill förbjuda transpersoner i damklasserna låtsas ofta bara prata om idrott.
På så vis kan de öppet vräka ur sig sitt förakt mot några av samhällets mest utsatta.
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!
Den här gången är det Glenique Frank man får avsky under förespeglingen att man vaktar sportens bästa. Med sina 54 levda år börjar hon närma sig tant, hon blir snart mormor och krasst idrottsligt är hon en medelmåtta.
I söndags lunkade Glenique in på plats 6 160 av 20 000 startande i London marathon. ”Girl Power” tjoade hon i tv-kameran och spände sin sport-bh-klädda överkropp.
Men Glenique föddes med en manskropp. Hon genomgick puberteten som pojke med den muskelutveckling som det innefattar. I vuxen ålder har hon korrigerat sitt kön, kommit ut som transperson och är som sådan förbjuden att delta i damklasser i flera stora lopp.
En av hennes idoler, den förra OS-löparen Mara Yamauchi, skrev snart på Twitter att Glenique inte borde ha fått ställa upp i den könskategori som hon anser sig tillhöra.
I en lång utläggning resonerar Yamauchi att damidrotten måste skyddas av rättviseskäl – när hon själv stod på topp var 1 300 män snabbare än henne, så vari finns logiken att hon ska mätas mot dem?
Och nu tror du kanske att Yamauchi ser Glenique Franks framfart som ett illavarslande tecken, som en föraning om att horder av kvinnor med helskägg och jättebiceps ska ta över alla prispallar? Kanske är det så, men främst verkar hon tycka att skadan redan skedde i söndags.
För transpersonens insats över fyra mil petade ner mängder av kvinnor från den placering de egentligen förtjänade i London maraton, menar hon. Den 9 247:a kvinnan var egentligen 9 246:a och så vidare.
”Den här mannen sprang i gårdagens London maraton som Glenique Frank i damklassen och slutade på 6160:e plats av totalt 20123 löpare. Nästan 14 000 kvinnor får nu lida över en sämre sluttid på grund av Frank”, skriver Mara Yamauchi och följer upp med hashtaggen #SaveWomensSport.
Det är av yttersta vikt att vi diskuterar transpersoners villkor inom elitidrott. Det har dröjt alldeles för länge för oss att förstå att sportens binära klassificering inte speglar befolkningen. Transpersoner har alltid funnits, hur usla vi än varit på att acceptera saken, så hur vi än vrider på ämnet måste vi komma fram till ett regelverk som inkluderar gruppen.
Det kan tyckas att Mara Yamauchi för diskussionen framåt genom sitt utbrott. Men det räcker att skrapa på inläggens yta för att stanken ska tränga fram.
Ja, jag skriver det bara: vilken dynga hon häver ur sig. Vilket uselt försök att gömma sina åsikter under idrottens fana.
”Mannen”. Verkligen?
”14 000 kvinnor får lida”. Skulle motionärer i maratonlopp bry sig om en enda placering?
Jag har inte intervjuat Mara, men att döma av hennes tvittrande verkar hon inte vara emot transpersoner i damklassen utan transpersoner i stort. Att någon kan tillhöra ett annat kön än vi tillskriver den som bebis. Glenique kommer alltid vara en han, verkar hon mena. Och, enligt vad hon retweetat, så är det lika fånigt med en egen kategori för ickebinära som en för Madonnafans, tatuerare eller folk som känner sig som utomjordingar.
Detta är helt i linje med mejl jag får varje gång jag berör frågan. Först en tunn hinna av idrottsprat – sedan rakt på transfobin. De egna äckelkänslorna inför transpersoners existens, de hemmasnickrade bevisen för deras perversitet, att allt är en slug plan för att få se lite tuttar i omklädningsrummen.
Jag är skyldig er ett svar på hela gåtan, antar jag. Hur skipar vi total rättvisa och bereder plats för alla från Glenique Frank till Caster Semenya utan att cis-kvinnor förfördelas?
Pass. Jag vet inte. För ju mer jag läser desto komplexare framstår ämnet.
Från 31 mars stänger det internationella friidrottsförbundet sina damklasser för transkvinnor som genomfört sin transition – den könsbekräftande processen – efter puberteten. Men man medger samtidigt att omfattande forskning saknas om huruvida elitidrottande transkvinnor har en fysisk fördel gentemot andra, även efter att de sänkt sitt testosteronvärde. Och förbundet ska tillsätta en arbetsgrupp snarast för att undersöka hur transkvinnor ska få tävla på rättvisa villkor.
Arbetet är enormt viktigt. Jag är glad att det bedrivs och hoppas att andra förbund tar efter, att vi alla lyssnar på slutsatserna.
Men självklart kommer det inte bli så. Det är allt för lockande att gå på magkänsla i stället och komma fram till att killar i kjol håller på att ta över vår kära sport, ungefär som vissa verkar tro att majoriteten av sagor numera måste läsas av män med läppstift.
Save Women’s Sport, hette det så?
Okej, jag är med i räddningsoperationen om du först förklarar vilka som hotar den, Mara. Och kom för fan inte dragande med en tant på plats 6000.
/Kristoffer Bergström
– – – –
Jag har länge tyckt att Pontus Orre är en av Sveriges främsta sportjournalister. Att han fullt ut inte erkänts som det är för att han fotar och inte skriver. Det är en för snäv definition av yrket (på samma vis förtjänar redaktörer och redigerare få mer beröm).
Titta här på Pontus och Marcus Leifbys fina möte med Pia Salming. Allt från den första panoreringen och skärpeförändringen till bilden på bänken en bit ner. Det är mästerligt.
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!