Sportsligt var Henke blekare än de flesta
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-11-24
Då var det dags att klä Henkes insats i glitter:
Att kalla varje sidledare för ”drömpassning”, varje förflyttning för ”uppoffrande löpning” och den där backhandfjösaren för ”en superchans”.
Okej, det finns snälla saker att säga efter att ha sett Larssons debut.
Som att han har fint hår.´
Bara riktiga PR-genier förnekar att de bryr sig om PR.
I lördags firade Helsingborgs sportchef Glenn Stjernkvist jubileum när han i sin hundrade raka intervju sa ”Henrik är bara med på sportsliga grunder, det här är inget jippo”.
Inget att vara stolt över
Grattis Glenn, vi kör på ditt spår. Vi bränner fotbollens årsböcker, vi suddar ut minnet av Camp Nou, vi gnuggar bort årtalen i spelarnas pass. Kvar har vi då en bedömning av ert senaste nyförvärvs sportsliga insats:
Den var inget att vara stolt över. Han var blekare än de flesta, max värd två plus.
Efter att ha bänkats i första perioden kom Henrik Larsson in direkt i andra. Han tog premiärlöpningen ner mot högerhörnet – och blev förälskad i platsen. Resten av matchen sökte han sig dit, fick ett par passningar som han rullade vidare eller vann något frislag.
Inte inne på något mål
När Björn Lundgren dödade matchen i sudden var det dags för bokslut. Larsson hade då gjort sju byten men inte varit inne på något mål. Han hade slagit två chansinstick mot mitten, vispat iväg en ofarlig backhand från slottet och tappat bollen tre gånger. På sju försök hittade han en medspelare varje gång, men oftast någon decimeter från deras blad.
Det är godkända siffror, som solkas en smula av att bollbehandlingen var klumpig och studsig.
Hyllad som en hjälte
Men märkligt nog hyllades han ändå som en matchhjälte. Hemmapubliken, som var dubbelt så stor som vanligt eftersom helsingborgarna ville se den sportsliga skillnaden av att laget plockat in en ny forward, klappade och skrek hans förnamn.
Kanske såg de, precis som jag, något annat än Glenn.
Kanske tyckte de, precis som jag, att matchen främst var ett strålande jippo för FCH och idrottsmannen Henrik Larsson.
Kanske kände de, precis som jag, hur häftigt det är att en 37-årig fotbollslegend just genomfört en match i världens bästa innebandyliga utan att vara sämre än de sämsta.