BOLLIBOMPA
7–1 rena barnleken för Holland – det sprakar en orange eld i EM
BERN. Kanske lika bra att ni går ut och slår de där spanjorerna, Blågult.
Kommer ni tvåa i gruppen har jag sett vad som väntar.
I den verkliga världen vinner man visserligen inga turneringar i gruppspelet – men i den verkliga världen gör man inte heller 7–1 på de två VM-finalisterna.
I våras gjorde det holländska bankföretaget ING en stor opinionsundersökning.
Bland annat kom det fram att var femte holländare kunde tänka sig att leva på vatten och bröd i en vecka om det garanterade EM-guld.
Om någon av landslagsspelarna fick frågan är jag säker på att de tillhörde den femtedelen.
Efter alla år av internt käbblande har nu Marco van Basten format en trupp där spelarna äntligen offrar sig först och diskuterar sen.
Hej då, konfliktmodell. Hallå, orangea blåställ.
Sekunderna innan domaren blåste igång EM-premiären mot Italien så vände sig Ruud van Nistelrooy, Wesley Sneijder och Rafael van der Vaart mot varandra:
– Nu pressar vi dem. Omedelbart. Hela tiden.
Två matcher har gått sedan dess. Holländarna har inte slutat pressa sina motståndare än.
Kraft, fart och skicklighet
I går åkte jag tillbaka till Wankdorf för att se om de möjligen skulle kunna komma i närheten av att upprepa utspelningen mot Italien.
De kunde de såklart inte – men de kunde förbättra den.
Vilken besinningslös uppvisning. Vilken perfekt palett över allt som är lockande med fotboll.
Naturfenomenet Dirk Kuijt manglade stackars Florent Malouda och nickade in 1-0.
Holland hade kraften.
Ökenvindarna Arjen Robben och Robin van Persie sprang in varsitt mål och demonstrerade varför de tillhör världens bästa kontringsspelare.
Holland hade farten.
Minichefen Wesley Sneijder dirigerade både omklädningsrummets stereo och det egna mittfältet och böjde in ett drömmål.
Holland hade skickligheten.
Vad hade Frankrike?
Jo, det ska jag tala om. De hade en dåsig startelva med medelålder klart över 30 och en halvt förstenad tränare.
Anelka och Gomis? Ett skämt
Raymond Domenech pratar om sig själv som en strateg med känsla i fingerspetsarna – ”jag skulle vilja träna ett basketlag, där coaching verkligen existerar och inte är begränsat till några byten i halvtid” – men i går blev han utklassad av den oerfarne Marco van Basten.
Medan den modige van Basten hävde en mindre fransk anstormning genom två offensiva byten förstörde Domenechs förändringar betydligt mer än de förbättrade.
Anelka och Gomis in i stället för Benzema? Ett skämt.
Ändå mötte fransmannen pressen efteråt med sina vanliga galliska axelryckningar, sina överlägsna leenden och sina svepande bortförklaringar om någon opreciserad otur.
Efter Frankrikes största mästerskapsförlust på 50 år blir jag provocerad av sånt. Jag blir förbannad när jag ser en tränare som inte verkar bry sig och en bunt spelare som har slocknat.
Men där en glöd falnade på den ena sidan sprakade en orange eld på den andra.
Fansen sjöng sitt besynnerliga ”Hup Holland Hup, laat de leeuw niet in z’n hempie staan” – ”Heja Holland, lämna inte lejonet stående i undertröjan” – och Arjen Robben beskrev det som ”en stor fest” att spela i laget.
Wesley Sneijder bar ut sin lilla Jessey på planen och berättade om en trupp ”som fortsätter prata fotboll över en kopp kaffe när vi ätit färdigt”.
Holland har alltid haft talangen och förmågan. Nu har de viljan och ödmjukheten också.
Naturligtvis är vägen mot guldet fortfarande lång och snårig, men när natten vibrerar bekymrar sig inte den kärleksrusige ynglingen för vad som ska hända i morgon.
Och den som inte blivit förälskad i det här laget kan inte ha något hjärta.