Inters problem – att klara livet utan Mou
Ännu lyser Lazio som ett bloss och i Milan är Zlatan-effekten påtaglig.
Inter är inte långt efter. Men med Mourinho var det mer än en tränare som försvann.
Kanske kommer den här ligasäsongen verkligen att gå i Lazios tecken. I den klubben stämmer allt, medan allt är fel i Roma. Det verkar uppenbart att styrkeförhållandet mellan de två Rom-klubbarna håller på att vända, såvida inget stort och oförutsett inträffar.
Samma utveckling ser ut att vara på gång i Milano. Milans stjärnförvärv rubbar Inters jämvikt och hotar klubbens position som enväldig härskare över ligan, italienska cupen och Champions League.
För den som vunnit allt, är det svårt att hitta ny motivation. Magen är mätt och den där gnagande känslan av att något saknas, något man ville men inte lyckades uppnå, är borta. Inter vann allt som gick att vinna 2009–2010 och nu förväntas spelarna fortsätta skörda.
Utan Eto’o hade Inter förlorat
Det är ingen lätt uppgift. Inter fick nöja sig med oavgjort hemma i söndags, på grund av Sampdorias effektiva försvar och en inspirerad Cassano. Han dribblade galant bort allt motstånd och gav Stefano Guberti passningen som ledde till Sampdorias mål. Utan Eto’os blixtsnabba reaktionsförmåga hade matchen slutat 1–0 till bortalaget. Den som servade hans tåspets var den 18-årige brassen Coutinho. Han utnämndes av samstämmiga fotbollsexperter till Inters bästa spelare på plan och är veckans mest omskrivne inför helgens matcher.
I viss mån lider Inter av att säsongen 2010–2011 inte är fullt så fokuserad på de riktigt stora klubbarna som brukar vara fallet. Eto’o leder skytteligan och har aldrig varit i bättre form sedan han kom till Italien. Men hans bedrifter räcker inte för att vända uppmärksamheten mot Inter.
Då är Napolis Edinson Cavani mer spännande och Neapel på nytt ett fotbollstempel att räkna med. Chievo trycker på Inter underifrån, klubben som gjort sin ”vanlighet” till sitt främsta vapen. Chievo kan konsten att överglänsa ligans jättar genom att bara vara sitt gamla vanliga lilla jag. David och Goliat ni vet, så länge det nu varar.
Förtrollande, argsinta Mou
Kort sagt, Inter är inte hett. Gazzettan upplyser om att det var mer än fyra år sedan Inter låg fyra poäng från ligatoppen. Militos frånvaro gör sig påmind. Med lite tur är han tillbaka till helgen.
Men det är inte de skadade hjältarna som får det att kännas tomt. Det är inte heller så att Inter spelar dåligt. Det är de karismatiska figurernas avresa som skapar ökenkänsla. Mario Balotelli var svår och lynnig och hade ett komplicerat förhållande till både klubben och fansen. Men när han gick ut på planen hände det saker, på gott och ont. Han var ett formidabelt ess i rockärmen för Mourinho ...
Den förtrollande, argsinta, lyckliga Mou. Och lycklig den klubb som får låna lite av hans strålglans. Nu är det Real Madrids tur att omvandlas av hans magi och resultaten verkar komma omedelbart.
Han är lösningen på alla problem
Ingen har som José Mourinho förvandlat tränaren till klubbens absoluta huvudrollsinnehavare. Han är lösningen på alla problem, på och utanför planen. Han är en vinnare. Han använder sitt utseende som den värsta Hollywoodstjärna. Han har talets gåva och utnyttjar att motståndarna knappt kan sätta ihop två meningar och få dem att låta rätt. Han bygger sitt lag som om det rörde sig om en borg som måste försvaras från ständiga fiendeattacker. Han skapar polemik när det behövs och håller tyst när tiga är guld. Mourinho gör hälften av sitt jobb på planen och den andra hälften utanför.
Det funkar. Ingen annan tränare är ens i närheten av hans talanger som pr-geni. Det stora problemet för den klubb han lämnar, är att handskas med ”livet utan Mou”. Det är där Inter befinner sig just nu.