Hett efterlängtad – visa att du håller än, Foppa
DENVER. Det är nästan halleluja-stämning i Colorados omklädningsrum.
Inte så att frälsaren har landat.
Mer att en bra kompis, en gammal hjälte och en kille alla vill väl äntligen är tillbaka.
Nu är det upp till Foppa att bevisa att han fortfarande håller.
I dag vid vid halv sex tidig kväll i Sverige kommer han att träna med Colorados reservkillar och småskadade spelare i Pepsi Center.
Sju man.
Efter det ska han besluta om han spelar mot Los Angeles redan i natt.
Jag hoppas han gör det.
Det finns ingen anledning att vänta i det här läget och han behöver ju inte ha en istid på 20 minuter.
Det räcker med åtta, tio.
Det skulle räcka med att han spelar i power play, där Colorado är sämst i hela NHL den här säsongen.
Det kan ju inte bli sämre.
Men jag förstår att Foppa känner en enorm press.
Han är tillbaka i den klubb där han han varit en ständig hjälte, där han vunnit två Stanley Cup-titlar och där han säsongen 2002–03 vann både NHL:s poängliga och utsågs till NHL:s mest värdefulla spelare.
Den sommaren råkade jag vara den ende svenska journalisten som var med på den prisgala som hölls i ett Toronto i skräck för den SARS-smitta, som tömde den kanadensiska miljonstaden på turister.
Lyxhotellen i Toronto stod tomma och jag bodde för 600 spänn på ett lyxigt boutique-hotell som normalt tog 3?500 kronor natten för ett enkelrum.
Nja, så enkelt var det ju inte.
Rummet, alltså.
Går inte att kopiera Foppa
Men jag fick vara med om den unika upplevelsen då Foppa stod med NHL:s båda tyngsta titlar – Hart Trophy som MVP och Art Ross Trophy som NHL:s poängkung.
Jag tror aldrig jag sett honom så lycklig.
Sedan dess har jag trott att det var den absoluta höjdpunkten på hans karriär.
Och sedan dess har Foppa kämpat med sin trasiga fot, medan en ny generation tagit över.
Nu handlar det om Sidney Crosby, Evgenij Malkin och Alexander Ovechkin.
Killar som är kring 20 år, men redan superstjärnor i NHL.
Precis som Foppa var då han vann sin första titel som Årets Rookie 1995.
Det är dom han har att fightas mot då vi skriver 2008.
Men ändå finns det något unikt med Foppa, som ingen annan kan kopiera. Hans förmåga att dra ner tempot på ett helt försvar, när han tar in pucken i zon, tittar upp och absolut ingen vet vad han ska göra.
Ingen vågar stöta på honom.
Ingen vill ta risken att göra bort sig.
Då kommer en blixtsnabb kroppsfint, eller en passning ingen såg eller kunde förutse.
De ögonblicken tillhör mina största som hockeyreporter.
Foppa har alltid varit en spelare som gjort någonting unikt i nästan varje match.
Ingen annan kan kopiera det.
Och det är därför han fortfarande är så älskad här i Denver.
Jag gick runt i Colorados omklädningsrum och lyssnade på de flesta av Colorados spelare i går.
Senast jag var här var säsongen 2003–04 och många namnskyltar är borta sedan dess.
Nostalgitrippen blir succé
Men nu känns det som en klassfest, en ”reunion” som man säger här borta.
Sakic, Foote, Foppa och Hejduk tillsammans igen.
De gamla hjältarna som är kvar.
Coachen Joel Quenneville har redan bestämt sig för att Joe Sakic och Foppa ska spela tillsammans, med Sakic som center och Foppa som vänsterforward.
Precis som det var under
flera succésäsonger.
Det kan ju låta som en nostalgitripp utan verklighetsförankring, med tanke på att Sakic fyller 39 år i sommar och Foppa 35.
Men på nåt sätt tror jag det blir succé.