Tack för attacken
Erik Niva: Kvällen då Roma blev en av världens riktigt stora igen
MADRID. En intelligent pojke leker med elden en enda gång innan han fattar att den bränns.
Ett smart fotbollslag öppnar upp sig en enda gång innan det inser att de avgörande Champions League-matcherna kan göra ont.
Roma är inte något särskilt smart fotbollslag – de är bara ett gäng svårtyglade drömmare som slagit ut Real Madrid på Bernabéu.
Romas resultat i CL under 2000-talet
I lördags berättade Francesco Totti en intressant anekdot för den romerska tidningen Corriere dello Sport.
Varje jul får han tydligen ett paket från Spanien, ett paket som innehåller samma sak varenda gång.
En vit Real Madrid-tröja med nummer tio och namnet Totti på ryggen.
Budskapet har alltid varit tydligt: ”Så här skulle det se ut om du vill komma till oss och spela för en riktig storklubb”.
Ett annat, lite mer cyniskt, Roma
Hemma i Rom har alltid AS Roma varit världens största klubb och där har alltid Francesco Totti varit världens bäste spelare – men ute i den där stora vida, världen har verkligheten ofta visat sig se orättvist mycket annorlunda ut.
För knappt ett år sedan åkte jag till Manchester för att se matchen som Totti själv beskrev som ”större än VM-finalen”.
Roma hade för första gången på nästan 25 år chansen att gå till semifinal i Champions League. Hemma i Rom hade de slagit Man United med 2-1 och behövde bara försvara sig till kryss för att gå vidare.
De ville inte göra så. De ville försöka på sitt eget sätt. De gick ut och attackerade.
Ni kommer själva ihåg hur det gick.
I går var det ett annat Roma som startade matchen. Ett ärrat Roma, ett lite smartare och lite mer cyniskt Roma.
I lite drygt en timme gjorde de precis vad som stod i manualen. De prioriterade säkerheten, höll ihop laget och lät de två unga romarna De Rossi och Aquilani jaga livet ur Guti på det centrala mittfältet.
Men sedan ... Javafan, sedan var de som om de inte kunde hålla sig.
Med 25 minuter kvar var det som om de stirrade segern i vitögat och bestämde sig för att utmana den. De gjorde precis samma sak en gång till, samma sak som kostade dem sju baklängesmål i fjol.
De ville försöka på sitt eget sätt. De gick ut och attackerade den här gången också.
Upp med fler kroppar högre upp i banan, in med formstarke forwarden Mirko Vucinic. Ut i det okända. Blunda och hoppas.
Jag har redan tidigare skrivit att jag tror att något hände med italiensk fotboll under VM-semifinalen 2006.
Världens största idrottsevenemang stod och vägde då Marcello Lippi gick tvärtemot 50 år av italiensk defensivkultur. Han gjorde alla sina tre byten – och bytte in tre anfallare.
Nu står visserligen Roma för andra saker än landets andra storklubbar – vissa romare kan ju hävda att den italienska huvudstaden i själva verket har väldigt lite med Italien att göra över huvud taget – men den oundvikliga parallellen finns där ändå.
Det höll då och det höll nu också.
Mindre än tio minuter efter att matchen öppnat upp sig hade Roma haft ett skott i ribban, fixat en – hårt dömd – utvisning och gjort ett avgörande mål.
Vann över mesta mästarna
Visserligen fick de sedan någon sorts tvångsmässig reflex att ställa till det för sig igen, men trots en sista kraftansträngning från ett decimerat Real Madrid var det aldrig något egentligt snack om saken.
Roma slog ut Real Madrid.
Roma vann över de mesta mästarna på bortaplan.
Nu är de äntligen där de ska vara igen, bland världens riktigt stora.
Det som gör mitt hjärta allra varmast är att de har tagit sig dit med sina egna vapen, att de har lyckats vinna utan att kompromissa bort sin egensinniga karaktär.
Efter slutsignalen igår följde de vilda segerdanserna, de tomma förlorarblickarna och det sedvanliga tröjbytandet.
Francesco Totti ville inte byta till sig någon Real Madrid-tröja.
Varför skulle han?
Hans egen Roma-tröja var ju minst lika stor och minst lika vacker som någon annan i hela Europa.