Simon Bank: I dag tar Lance farväl – som en av de största

I dag tar den nya tidens störste cyklist farväl till sporten.

Han vann igår, han vinner idag, och sedan tar Lance Armstrong plats i idrottshistorien som den störste vinnaren av alla.

Adieu, Le Cowboy.

Du kommer alltid att ha Paris.

Humphrey Bogart sa så till Ingrid Bergman, och det är bland de finaste rader filmhistorien känner när det handlar om minnen.

I dag klistrar Lance Armstrong in sitt cykellivs sista minne, när han åker in i Paris med sju fingrar i luften.

Sju.

Den trippande, iskalle, taktiske stålmannen från Texas har vunnit Tour de France sju år i rad.

Den prestationen tangerar det övermänskliga hur man än ser på det.

Jesse Owens fyra guld under Hitler-OS, Nadja Comanecis tiopoängare, Abebe Bikilas barfotalopp, Björn Borgs fem raka Wimbledontitlar, Maradonas VM 1986, Alis seger mot Frazier i Manila - Lance Armstrongs sju raka i Frankrike kan mäta sig med precis vad som helst.

Men ser man det genom Lance Armstrongs personliga historia är det större än så.

Då är det, med all säkerhet, det största som någon idrottsman någonsin presterat.

För mindre än tio år sedan hade Lance Armstrong långt gången cancer i testiklarna, lungorna, hjärnan. Att komma tillbaka efter det, som människa och som världens främsta cyklist, är bortom det fattbara.

Ingen publikfavorit

Lance Armstrong är inte cykelhistoriens störste. Eddy Merckx, den belgiske kannibalen, var bredare och vann allt. Det gjorde aldrig Armstrong. Han nöjde sig med Frankrike.

Någon publikfavorit blev han aldrig riktigt, trots att han alltid sagt alla de rätta sakerna.

Le Cowboy var för enkel, för kall, för amerikansk, för omsvärmad av dopningsrykten.

Men när han kör in i Paris idag kommer han att hyllas som en hjälte.

Hans sista dag på jobbet blir en oslagbar kungs eriksgata inför ett folk som - till slut - accepterat honom. Han har, även för mig, blivit den där ribban som man varje år hoppas att någon ska klara att hoppa över. Men ingen har lyckats.

Urstarkt lag

Årets Tour var på många sätt en besvikelse. Lance åkte genom merparten av den inbäddad av sitt urstarka lag, oftast räckte det med en blick för att Basso eller Ullrich skulle vika ner sig. Men ställd inför hotet att ro hem sin sjunde och sista titel "à la Walkowiak" (utan en enda etappseger, som Roger Walkowiak gjorde -56) visade han sitt register igår.

Lance lekte hem tempoetappen, visade både sin cykelintelligens och sin kraft när han följde sin egen klocka; en klocka som ingen annan cyklist är i närheten av. Inte Ullrich, inte Basso, inte någon. När Armstrong nu drar sig tillbaka till livet med sina miljoner, sin popstjärneflickvän och sin maktposition i Disney-koncernen kommer vi att minnas sju år av magiska ögonblick.

Kampen med Pantani på Mont Ventoux år 2000. Katt-och-råtta-leken och förnedringen av Jan Ullrich upp mot Alpe d"Huez 2001. Kraschen och återuppståndelsen i den mytiska Luz Ardiden-etappen 2003.

Vilken cyklist.

Vilka minnen.

Touren är lite som ett liv, sammanfattat i tre veckor. Det finns höjder, dalar, svåra motgångar, glädje, tvivel, och så räknar man samman allt i slutet.

Det är inte jag som påstår det. Det var Lance Armstrong som sa så inför starten i sitt livs sista Tour de France.

I dag åker Le Cowboy in i Paris med sju fingrar i luften. Han har besegrat sjukdomen, han har besegrat alla konkurrenter i sju år, och nu är det dags att räkna samman allt.

Adieu, Le Cowboy.

Tack för alla minnen.

När kungen lämnar touren ligger kronan fri. Ullrich, Vinokourov och Basso får chansen. Ynglingar som Valverde, Cunego och Popovitj kan vara med och slåss.

Och tänk, det kan Thomas Lövkvist, 21, också.

"Gotland" var 23:a igår, efter tre veckors hårdkörning hade han fortfarande ben att köra tempo med. De som hävdat att han är en framtida Tour-vinnare log belåtet.