ENSAMVARGEN

Johan Flinck

, 

Anders Forsberg

Marcus Hellners väg från bondgården i Lerdala till toppen av OS-pallen

Marcus Hellner hade en dröm som liten, att bli världens bästa längdåkare.

Resultaten i tidiga tonåren tydde dock på att det skulle stanna vid en dröm. Men nu, 24 år gammal, är han framme vid sina drömmars mål:

– Hur realistisk drömmen varit kan man ju undra, säger en jublande Hellner efter guldet.

Ensamvarg, van att klara sig själv. Det är omdömen som kommer igen om Sveriges senaste OS-guldmedaljör.

Marcus Hellner, 24, växte upp på en bondgård i västgötska Lerdala. Där växte tidigt intresset för längdskidåkning, hans pappa Thomas var själv en hygglig åkare.

Men Marcus var ingen stjärna när han var liten. En artondeplats på ungdoms-SM var den främsta meriten. För att bli en längdstjärna sökte han sig från barndomshemmet i Lerdala.

– Han brukar klara sig själv, säger hans pappa Thomas till Sportbladet.

Tanken var att det skulle bli studier i Mora. Men han kom inte in på skidgymnasiet där. Han var för dålig. Det slutade med att han fick en plats på gymnasiet i Gällivare:

– Jag sökte alla gymnasier i Sverige. Jag var inte så bra när jag var liten, så det var förståeligt, säger han till Sportbladet efter guldet.

Utvecklades i gymnasiet

Under gymnasieåren hände mycket. Hellner utvecklades till en av Sveriges bästa juniorer och plockade hem medalj efter medalj på junior-SM. Han skapade också speciella band till Gällivare. Västgöten blev mer och mer norrländsk.

Från början hade han tänkt att bara gå klart gymnasiet och sen flytta därifrån. Men han har blivit kvar. Och lär bli kvar länge till. Då spelar det ingen roll att Östersund, 70 mil söderut, är Sveriges skidcentrum.

”Trivs inte i Östersund”

I princip alla andra landslagsåkare har bosatt sig i Östersund. Hellner och den dubble OS-guldmedaljören Björn Lind är sällsynta undantag. Hellner trivs bättre på egen hand i Gällivare och har inga planer på en flytt till Östersund:

– Jag trivs inte där. Det är inte mitt ställe. Visst är det många som undrar och så, men jag känner mig hemma i Gällivare. Där finns något unikt som jag älskar, har han sagt i en intervju med NSD.

– Jag har bättre träning här än om jag hade bott i Östersund. Det är grym barmarks­träning och när jag åker rullskidor på vägen upp mot Dundret kan jag åka uppför i 20 minuter i sträck. Det är perfekt.

”Var något speciellt med honom”

Det är inte bara träningsmöjligheterna som fått honom att stanna kvar. Han trivs i naturen däruppe. Det finns perfekta möjligheter för intressen som jakt, fiske och skoter.

Han känner också stolthet över Gällivare, det var ingen tillfällighet att den första världscupsegern kom just i hemstaden hösten 2008. Och när han vann berättade han hur mycket det betydde för honom:

– Det har varit mycket strul i Gällivare, det här med morden och det här med LKAB – att de var tvungna att varsla lite grann... Jag tror att det känns som att det var många som tyckte att det hände någonting på den bra sidan. Och det känns jättekul att vara med om det.

Envisheten. Beslutsamheten. Attityden. Egenskaper som dåvarande förbundskaptenen Inge Bråten lade märke till på en gång. Under Hellners andra år som senior fick han chansen i landslagets observationsgrupp. Men efter den första samlingen flyttades han upp till A-truppen.

– Jag såg direkt i första samlingen att det var något speciellt. Han gick direkt upp i tät före välkända namn som Anders Södergren och Mathias Fredriksson. Han körde knallhårt på samlingarna, säger Bråten till Sportbladet.

Förmågan och vilja att klara sig själv och gå sina vägar är inget unikt för Hellner. Han följer bara i en lång tradition av svenska längdmästare som Sixten Jernberg, Thomas Wassberg och Gunde Svan.

”Har en väldig attityd”

– Han har en del egenskaper som inte alla andra har. Han har en speciell träningsintelligens, säger Inge Bråten och fortsätter:

– När han kom upp i landslaget körde han knallhårt på samlingen. Sen tog han det lugnt hemma, för att sen komma tillbaka och köra knallhårt på nästa samling. Han har en väldig attityd som ni säger i Sverige.

Attityden är något Bråten gärna betonar. Som ung skidåkare levde Hellner på attityden. Tekniken fanns inte riktigt där. Men Bråten har alltid trott på honom och jämfört med tidernas mest framgångsrike längdåkare, Björn Dählie:

– De har det där lilla extra. De har en väldig attityd. Jag gillar den typen av skidlöpare, det är sånt som kryddar längdåkningen.

Hellner hade en dröm. Att bli världens bäste skidåkare. Inge Bråten trodde på den. Nu är drömmen sann, och beviset fick han sent i natt. En guldmedalj, och en stor gratulation av kung Carl Gustaf.

– Det här var bra för Sverige, sa kungen till den nye skidkungen.