Leifby: Det är inte banalt – tvärtom
När OS-elden tänds om sex månader önskar jag att fler svenska idrottare vågar vara lika modiga som Emma
Om ett halvår inleds OS i Sotji.
Spelen går i Ryssland och jag har slutat hoppas på svenska framgångar, medaljer och en häftig hockeyturnering.
Jag hoppas bara att fler svenska idrottare vågar vara lika modiga som Emma Green Tregaro.
För, vad betyder ett guld, silver eller ett brons – om du inte får vara den du är?
Vad spelar det för roll hur långt ett hopp är, eller hur snabbt ett lopp går, om du inte får älska vem du vill?
Det får du nämligen inte i Ryssland.
Emma Green Tregaro målade sina naglar i regnbågens färger för att markera mot de nyinstiftade anti-gay-lagarna som Putin och hans tjänare drivit igenom – och det tog fart.
Nyheten spreds som en löpeld över hela världen och Jelena Isinbajeva kommenterade Emmas manifestation.
Hon vräkte ur sig så mycket dumt att jag inte ens vill återge det i text.
Det viktiga är att markera
Emmas målade naglar kan ses som en banal grej jämfört med det som ryms i historieböckerna. Där finner vi John Carlos och Tommie Smiths knutna nävar i Mexiko -68, de stora OS-bojkotterna på 80-talet, för att nämna några.
Men det är inte banalt. Tvärtom.
Det spelar ingen roll om du drar på en handske och knyter en hand, struntar i att delta, eller målar naglarna i en viss färg – det viktiga är ATT markera. Mot det som inte är rättvist, mot det som strider mot allt det vi tror på, och det är svenska idrottsstjärnor för fega och för dåliga på.
Jag läste en enkät i Sportbladet härom dagen, våra svenska NHL-spelare fick svara på vad de tyckte om anti-gay-lagen och om de anser att Sveriges Olympiska Kommitté, SOK, bör markera inför OS. Med ett par undantag (Victor Hedman, Henrik Zetterberg, Henrik Tallinder, tack och lov) var det en skrämmande läsning.
Henrik Lundqvist, vår överlägset största hockeystjärna, tycker till exempel att ”OS är ett sådant fint evenemang och då ska vi fokusera på sporten”. Flera andra svarade ”ingenting jag vill kommentera” och ”jag är ingen politiker”.
Okej, ni är inga politiker… men… NI HAR VÄL EN HJÄRNA!!!?? Om inte, så kanske ett hjärta?
Vi pratar om stora, starka, muskulösa ishockeyspelare, de har skägg, slåss ibland – och de har precis visat att de alla är ynkryggar.
Att idrotta på internationell toppnivå handlar inte bara om att göra mål, rädda puckar, ha en bra frisyr.
Som idrottare på den här nivån är man en förebild för hutlöst många pojkar och flickor, hela generationer, och då handlar det fan om att ta ansvar – och att ta chansen att påverka.
– Jag tycker att idrott handlar om att respektera och tolerera varandra, sa Emma Green Tregaro i 3 000 olika intervjuer i går och det är precis vad det handlar om.
När OS-elden tänds om sex månader önskar jag att fler svenska idrottare har förstått det.
Räcker att hon visar ryssarna ett finger
Emma ska hoppa final också. I morgon kliver hon in på mäktiga Luzjnikistadion i Moskva för att slåss om VM-medaljer.
Jag hoppas att hon vinner, förstås, men oavsett hur det går reser hon hem som en av mästerskapets största hjältinnor och vinnare.
Men jag vill inte att hon visar upp alla sina regnbågsfärgade naglar, det räcker att hon vänder sig mot läktaren där de ryska potentaterna sitter. Och rätar på det längsta långfingret hon har.