Thorén: Sporten klarar inte fler snedsteg

Petra Thorén

Sporten balanserar på en skör tråd – krävs lite för att gräva nya gropar

ruka. Norska laget häcklas vilket får konkurrenterna att sluta upp och vädja om sportsligt fokus.

En finsk andningsmaskin leder till mejl från uppretade läsare.

I dag är det världscupspremiär och alla suktar vi efter ren och skär längdåkning.

Men minsta snedsteg tar oss tillbaka till ruta ett.

Fredagen i finska Ruka var vacker. Inte mycket snö, men kallt och en klar himmel som innebar att berget Rukanturi blottades för ovanlighetens skull.

Och när vi orkade lyfta blicken såg vi att det finns en väg vidare även för skidåkningen. Den går fortfarande sakta uppför, men kan hanteras med tålamod och ärlighet.

Jag tror att det var just vad vi stötte på bland åkarna i går också.

En ärlighet kring allvaret i den debatt som varit i höst om astma och dopning.

Men också ett tålamod om att få tillbaka förtroendet kring den sport som står dem alla så nära.

I backen ner från skidstadion träffade jag den finska veteranen Aino-Kaisa Saarinen. Vi talade om mammarollen. Hon visade en film på sin leende sex månader lilla dotter som hon bar i sina armar och talade om känslan av att kunna kombinera sin skidåkning med att bilda familj.

Lyckan ler, men det gör den inte mot längdåkningen i stort.

Olsson en respekterad röst

De norska åkarna möttes på vägen till skidstation av en lapp som någon satt upp. Orden på lappen häcklade det norska ”dopninglandslaget”.

Den rutinerade finska stjärnan Aino-Kaisa Saarinen har själv varit bestämd i debatten och riktat kritik mot Norge efter Therese Johaugs dopningsfall och Martin Johnsrud Sundbys felaktiga astmabruk.

Men nu tog den finska veteranen starkt avstånd från budskapet till sina norska konkurrenter och sa att hon hoppades att den finska publiken ska uppföra sig under helgen.

Några timmar senare satt den svenske stjärnan Johan Olsson i ett sponsortält ovanför stadion. En respekterad röst talade. Utländska och svenska öron lyssnade.

Jo, han hade också påverkats.

Redan efter skandalerna i Lathis och Salt Lake City funderade en ung Olsson på att byta till skidskytte då tron på den egna sporten vacklade. Under sommar och höst har han tappat glädjen och lusten igen i omgångar.

Men ändå satt Johan Olsson där.

För nu ska de åkas skidor.

Känslan i går var att flera av åkarna manade till lugn och till fokus på de sportsliga frågorna.

Men det skakar snabbt till. Längdåkningen balanserar på en skör tråd.

Ett snedsteg, ett dopningsfall, friska åkare som duschar luftrören med höga doser astmamedicin gräver en ny, djup grop.

Men det krävs mindre än så för att förtroendet ska naggas i kanten, vilket läsarmejl om finska landslagets nyhet betonade.

Extremt dålig tajming

Under fredag eftermiddag presenterade den finska landslagsledningen en high-tech-maskin som ska stärka upp andningsmusklerna och återfukta slemhinnorna med vattenånga. Jag måste medge att jag på väg till den svenska presskonferensen endast noterade maskinen på ett bord, men missade demonstrationen som kollegan Ludvig Holmberg initierat beskriver i Expressen.

Jag kan hålla med om att tajmingen var extremt dålig, sen är det ju egentligen inte konstigare att träna sina lungor än andra organ så länge det är just vattenånga i maskinen.

Att använda saltvatten, som norska åkare gör, är heller inget nytt eller förbjudet. Den svenska skidskyttestjärnan Magdalena Forsberg gurglade sig alltid med saltvatten i förkylningstider.

Men det sista längdåkningen behöver nu är spekulationer om fusk och balanserande i gråzoner.

Längdåkningen behöver frisk luft och svettiga race.

Kan vi få det i dag?