Timander var totalt dominant

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mats Wennerholm: …därför kan Modo vända det här

ÖRNSKÖLDSVIK. Om SM-slutspelet vore tennis hade Mattias Timander varit Roger Federer.

Modobacken har sett till att det står 15–40 mot Timrå nu. Och Modo har serven i kväll också.

Vi som satt där i Swedbank Arena i går kunde i alla fall konstatera en sak: Liket lever.

Modo såg ut som det lag jag trodde skulle försvara sitt SM-guld redan innan säsongen startade. Och 0–3 i matcher låter mer ointagligt än vad det är. Därför är liknelsen med tennis mer lättbegriplig. 15–40 igår kan bli 30–40 idag. Då är det match igen. Nu ska jag direkt säga att Timrå var bra i går.

Timander var totalt dominant

Men den här gången fick de motstånd från ett lag som var i stort sett ordinarie (förutom avstängde Magnus Wernblom). Och Mattias Timander gjorde sin andra match på två månader. Och vilken jätte han var. Totalt dominant i egen zon. Ett huvud högre än alla andra. Därför tror jag att Modo kan vända på det här. Det är nya bollar nu.

Lägg till tre landslagsbackar i ett svajigt försvar och det gör en himmelsvid skillnad.

Titta bara på Anaheim Ducks i NHL när backen Scott Niedermayer och forwarden Teemu Selänne bestämde sig för att göra comeback. Anaheim har gått som tåget sedan dess och är plötsligt favoriter till att försvara Stanley Cup-titeln.

När Nicklas Lidström försvann från Detroit började Red Wings se mänskliga ut och radade upp förluster. Så mycket betyder en världsback. Och så mycket betyder Mattias Timander för Modo.

Förra året blev han själva symbolen för Modos guld då han spelade den sista SM-finalmatchen med arton smärtstillande sprutor i axeln. Det är väl inte att rekommendera, men det passar bra ihop med myten Timander.

Timrå är unika på sitt sätt

En 107-kilosbjässe som skulle spelat kvar i NHL om inte Ö-viks bistra vintrar och doften av nybakat bröd lockat honom tillbaka. Svärmor driver ett av Ö-viks mest populära konditorier och ”Timmy” brukar tillbringa somrarna med att köra ut bröd på morgnarna med sin tjugo år gamla VW-pickup – kultbil i Ö-vik och den enda bil han äger numera. En riktig, gammaldags hockeyprofil i en tid då de knappt finns längre. Och med värderingar man trodde var bortblåsta i en tid då plånboken oftast styr klubbvalet.

– Man spelar ju naturligtvis lite för sin heder. Å, säger han.

Å står för OCKSÅ på ren ångermanländska.

– Man vill ju kunna visa sig på stan i sommar, tillägger han han där i omklädningsrummet efteråt, med högerknät inlindat en stor ispåse. Den stoltheten räckte för att slå Timrå i går. Men bara nätt och jämnt. Det visar hur bra Timrå är. Timrå som är rena främlingslegionen jämfört med Modo.

Men medelpadingarna är unika på sitt sätt.

De har lyckats få alla dessa finländare, svenskar och sin enda tjeck (Peter Tenkrat) att verkligen spela som ett lag och kämpa för varandra. Och Timrås motsvarighet till Timander är backen Pär Styf. Han har aldrig varit i närheten av NHL, men om Timrå går vidare är jag säker på att han kommer att få samma kultstatus som Timander fick i fjol, eller Per Ledin och Emil Kåberg fick i Färjestad 2006.

När Styf stänkte in kvitteringen 2–2 trodde jag att jag skulle få avboka min andra hotellnatt i Ö-vik. Det hade känts bittert, då jag äntligen lycktas få rum för två nätter. Visserligen ett rökarrum på nedre botten med utsikt mot ett stort nedsläckt Coop Forum. Men i Ö-vik är det som att få sju rätt på Lotto.

Det är svårare att få rum här än i New York eller Rom eller London. Jag brukar tjata på Foppa att han får sätta fart med sitt hotellbygge här i stan. Det kan liksom inte misslyckas.

Det är inte omöjligt att vända 0–3 i matcher.

I kvartsfinalerna i schweiziska slutspelet låg Davos under med 0–3 i matcher mot Zug och vände och vann med 4–3. Det är bara någon vecka sedan.