Hon har hittat ett inre lugn – hon vet hur hon ska tänka
STUTTGART. Friidrottens 60 häck brukar vara en gren som avgörs med hundradelar.
Men Susanna Kallur är från en annan planet.
Hon krossar allt och charmar alla.
Jag åkte till Stuttgart och räknade kanske med ett litet bakslag efter lördagens 7,81 i Glasgow och 7,75 i Göteborg.
Men det kunde jag glömma redan i försöket.
Jag tittade upp från datorn där på pressläktaren högt under taket i Hans-Martin Schleyer-Halle för att se Sanna bara pliktskyldigaste ta sig till final.
Det gjorde hon också på 7,78.
Jag är inte säker, men det kan vara världsrekord i ett försöksheat.
Då lunkade hon ändå i mål efter sista häcken och jag undrar om inte hon sprungit snabbare än i finalen om hon drivit på stegen ända över mållinjen.
Jag är tämligen övertygad om det.
Och i finalen fick hon inte alls en lika bra start. Hon var seg fram till första häcken och det var först därefter det där perfekta flytet och tekniken kom, det som gör henne unik i häckvärlden just nu.
Det är som att titta in i urverket på en Rolex.
Fullkomlig teknisk perfektion.
Lika överlägsen som Klüft
När jag såg en kämpande Lolo Jones springa in som tvåa, nästan två meter bakom Sanna slogs jag av en annan sak:
Susanna Kallur är lika överlägsen som Carolina Klüft i sjukamp eller Jelena Isinbajeva i stav.
Det går inte att översätta 60 häck inomhus till 100 häck utomhus, men det är självklart att Sanna kommer att vara minst en tiondel snabbare på 100 häck utomhus i sommar om hon springer som hon gör på 60 häck just nu.
På 60 häck är Susanna i stort sett oslagbar om hon inte själv klantar till det.
Hon har förlorat ett enda lopp på tre år och det var i OS-finalen i Moskva 2006 då hon för ovanlighetens skull drabbades av frossa och allt knöt sig.
Men det är historia nu.
Rent mentalt är Susanna Kallur starkare än någonsin. Hon har funnit ett inre lugn och vet precis hur hon ska bete sig och tänka.
Det gör henne redan till Sveriges största guldfavorit i inne-VM i Valencia.
Inte ens Carolina Klüft känns lika överlägsen i sin femkamp (som faktiskt kan bli hennes sista mångkamp).
En hel friidrottsvärld har häpnat över Sannas fantastiska tider och efter andra rekordloppet på fyra dagar börjar även den internationella världen inse att den ny världsstjärna är född.
Det var Susanna världens stora nyhetsbyråer och brittiska och tyska stortidningar flockades runt henne efter loppet.
Och de föll som alla andra.
Jag har aldrig sett en flock ärrade internationella kollegor skratta så mycket i den mixade zonen.
Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Ludmila Engquist.
Hon har försökt lägga allt bakom sig och vill inget hellre än att leva ett normalt Svensson-liv som småbarnsmamma.
Jag vet att hon trivs med det livet.
Så kommer det fram en ny svensk tjej i en gren där ingen någonsin varit i närheten av världstoppen.
Plötsligt nosar Susanna Kallur på Ludmilas världsrekord inomhus och jagar hennes svenska utomhusrekord på 100 häck som är 12,47.
Och så dras hela den solkiga historien upp igen.
Jag följde Ludmila alla de soliga dagarna och rotade också i hennes dunkla förflutna utan att få några ärliga svar.
Men även om jag kände mig sviken och grundlurad, kan jag inte låta bli att tycka att hon sonat sitt brott vid det här laget.
Hon var en fuskare – men har också betalat priset.