Farfar Bengts leende tinade hela Ruka
Brenning: Nu förstår jag vad det här handlar om
RUKA. I går gömde han sig bakom ett träd när det blev som mest spännande men i dag vågade ”Faffa” Bengt titta.
Värmen i hans ögon när han efter tolv försök äntligen fick se barnbarnet Charlotte vinna i Ruka hade kunnat lysa upp hela den finländska urskogen.
Minuterna innan starten i damernas jaktstart var Charlotte Kalla sammanbiten. Målmedvetet joggade hon fram och tillbaka i startfållan för att hålla värmen samtidigt som vallarnas lade sista handen vid hennes skidor. Sedan sken hon plötsligt upp i ett stort leende:
– Ja, nu kör vi!
”Nu gömde jag mig inte”
Efter lördagens tävlingar talade 30-åringen om att ”kliva ur komfortzonen” och upp i ryggen på Marit Björgen men några större möjligheter att knäcka norskan gav hon inte sig själv. Efter att i 20 minuter ha stirrat på ett norskt arsle gav hon det i alla fall en chans.
Från sidan kunde hela familjen Kalla på plats in Ruka se svenskan ta meter för meter på Björgen i den sista riktigt tunga stigningen. Väl på toppen fick 30-åringen äntligen själv svar på om det hade gett någon effekt. ”Du har sex sekunder”, vrålade tränaren och en studsande Kalla kunde sedan defilera i mål.
En tung svensk seger som ger rejält klirr både i Kallas pengakista och duktigt med respekt i det norska lägret inför den kommande OS-säsongen. Men kanske betydde en annan sak mer än något av det.
På plats på läktaren fanns farfar Bengt, eller ”Faffa” som Charlotte Kalla alltid kallar honom. Han har följt Charlottes karriär bokstavligt talat sedan hennes första stavtag och var så nervös under lördagens individuella start att han gömde sig bakom ett träd när det blev som mest rafflande.
– Men nu gömde jag mig inte, säger han stolt samtidigt som Charlotte kliver ner från prispallen framför honom.
Första gången på tolv år
80 år gammal är han slående pigg men visst har åldern börjat göra sig påmind. Han ville gärna åka till OS i Sydkorea i februari men det kommer tyvärr inte vara möjligt. Men tävlingen i Ruka skulle han absolut inte missa.
Bengt har varit här tolv gånger men det här var första gången han fick se sitt barnbarn vinna.
– Det var väldigt roligt. Det här var det skönaste, säger han med ett så stolt och varmt leende att snön under hans skor borde börja smälta.
Under fyra iskalla dagar i snöblåst och beckmörker har jag funderat över vad den här märkliga uthållighetssporten egentligen handlar om. Hur åskådarna står ut med att utan känsel i varken händer eller tår se åkarna passera snabbt blott en handfull gånger framför deras ögon innan allt är över.
Efter mötet med Bengt har jag inga sådana frågor kvar.
– Det är annorlunda med tv. Man kan inte vara överallt men det är roligare att vara på plats. Det är det verkligen, som Bengt sammanfattade dagen.
Det har han verkligen rätt i.
