Häxkonster? Nej, ett hemmalag med ett så tungt segertryck att de vägrade förlora
Bara tio man mot laget som varit ett spöke i 15 år – ändå vinner Ghana.
Rena magin.
Gudarna måste vara tokiga.
Det var drygt två år sedan Ghana och Nigeria senast möttes i en tävlingsmatch.
Jag minns att det var en kall och fuktig januarikväll i vid Suez-kanalen. Det var de afrikanska mästerskapen 2006, och jag satt på en arena i egyptiska Port Saïd för att se Ghana driva ut sina demoner.
”The Black Stars” var på uppgång. De hade nyss kvalat in till sitt första VM-slutspel någonsin, laget var fullproppat av både självförtroende och profiler och äntligen skulle de nu besegra ärkerivalerna från Nigeria.
Så blev det inte.
Ghananerna dominerade matchbilden totalt, men i 86:e minuten vräkte Taye Taiwo in ett vådaskott från 30 meter.
Än en gång hade Ghana förlorat, och nu hade det gått nästan 15 år sedan de besegrade ärkerivalen.
På pressläktaren rann det över för en storvuxen herre i någon sorts färgglad kaftan:
– Juju. Juju. Det är förbannelsen.
Under turneringen hade jag fått klart för mig att höjdarna inom afrikansk fotboll ville bli kvitt alla skrönor om svart magi – ”vi välkomnar inte häxdoktorer på planen mer än vi välkomnar kannibaler på familjeläktaren” – men själv vädrade jag en bra historia. När karln lugnat ner sig en smula försökte jag prata med honom.
Hängde en fetisch i nätet – och vände
Han var förvirrad, men underhållande. Hans teori gick ut på att den nigerianska fotbollsledningen lamslagit Ghana med häxkonster, juju:
– Annars hade vi aldrig gått så lång tid utan att vinna. Jag vet inte vad de har gjort, men något är det.
Enligt den ghananska journalisten hade Nigeria gjort samma sak mot Senegal.
Under de afrikanska mästerskapen 2000 hade de grönvita legat under med 1–0, då en materialförvaltare smugit ner till det senegalesiska målet och bundit fast en fetisch i nätet.
Och vips, på bara en kvart vände Nigeria underläget till 2–1-seger.
– Vår enda chans nu är att komma på vad det är nigerianerna gör, och sedan häva förbannelsen.
I stort kändes storyn lite väl vag – och jag skrev aldrig något om den – men jag kom att tänka på den under upptrappningen till gårdagens kvartsfinal.
”De vill ha tid att förbereda sin juju”
Under gruppspelet har ett gäng ghananer haft med sig juju-krukor till varje match. De har varit fyllda med löv och vätska ”för att skrämma bort alla djävlar”.
I fredags offrade det egyptiska landslaget ett par kor till högre makt, och i lördags rasade så den nigerianska staben över något de beskrev som ett sabotage.
Med kort varsel hade arrangörerna bytt tid för det obligatoriska träningspasset på matcharenan, och en nigerian rasade inför den engelska tidningen Observer:
– Det är självklart. De vill inte att vi ska använda stadion, eftersom de vill ha tid att förbereda all sin juju.
Ett drygt dygn senare sitter jag nu här och har bevittnat ett par mindre mirakel.
Ghana har brutit sin 15-åriga förbannelse, efter en makalöst kaotisk fotbollsmatch.
Michael Essien har banaskruvat in en nick, oduglingen Junior Agogo har förvandlats till Eusébio och tio svarta stjärnor har malt ner elva superörnar.
Hjärta, hjärna och ett outtröttligt slit
Häxkonster?
Nej, givetvis inte.
Ett hemmalag med ett så tungt segertryck på sig att det vägrade att förlora, ett lag som förstod att de var tvungna att spela organiserat för att besegra oddsen.
Hjärta, hjärna och ett outtröttligt slit. Inga aphänder, inga ormskinn, inget oxblod – vanliga, hederliga framgångrecept.
Säger jag.
I Accra kan jag tänka mig att vissa säger något helt annat.
Guinea var svårt decimerat, men Elfenbenskustens 5–0-mangling var ändå en imponerande styrkedemonstration av ett gäng som vuxit enormt sedan VM 2006.
Har det funnits ett bättre afrikanskt lag sedan Kamerun 1990? Har det funnits ett bättre afrikanskt lag någonsin?