Jihdes farväl
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-15
Trots mirakelvändning kom Sverige på silverplats – stjärnan lämnar landslaget
Prag. Teru Tiitus suddenmål satte punkt för två av svensk innebandys största stoltheter.
Den dominanta sviten på sex raka VM-guld – och den dominante spelaren som varit inblandad i fem av dem.
– När jag kom in i omklädningsrummet kom tårarna, säger Niklas Jihde.
Niklas Jihde var den siste svenske spelare att lämna planen efter prisutdelningen. Han gjorde det i strumplästen.
– Jag gjorde en ”Per Carlén” och ställde mina skor därinne. Målet var att ta guld, hämta bucklan och ställa kvar skorna i mittcirkeln. Men det blir inte alltid som man hade tänkt, säger han.
Nej, ingen kunde förutspå hur dramatisk finalen skulle bli. Efter första perioden var Sverige i spillror och låg under med 4–0. Till andra flyttade de om i femmorna, började spela rakare – och mirakelvände matchbilden.
”Vad har hänt”
– Jag kände i första perioden att ”fan, har tiden sprungit ifrån mig? Vad har hänt?”. Jag har gått bra i serien och Europacupen, men kom inte riktigt in i turneringen. Men då i andra perioden när vi vaskade om kände jag ”ta tag i det här nu”, säger Jihde.
Uppryckningen kom direkt, och Jihde hade stor del i den.
Efter 46 sekunder var han inblandad i den första reduceringen, efter tio minuter slog han in 2–4 på volley och en period senare ryckte han sig fri i mitten och skyfflade in 6–4.
Från blek till gigant
Då hade Sverige gjort sex raka mål – och Jihde hade gått från blek och seg till en av planens giganter.
Men så välregisserad fick inte sista föreställningen bli. För Finland hämtade sig, gjorde två mål i slutet och kontrade in avgörandet fem minuter in i förlängningen.
– Vi kör över finnarna fram till dess, vi gör sex-noll på dem. De är såpass mentalt svaga där så vi bara ska fortsätta knocka dem, men då åker vi på en knock själva, säger Niklas Jihde.
Kör säsongen ut
Nu fortsätter han i AIK åtminstone säsongen ut, men inga argument kan få honom att ta delta i landslaget igen. Det känns rätt, säger han, men samtidigt vemodigt.
– Det var därför tårarna kom. När jag väl satte mig och kollade ner på bröstet ... det finns inget finare, säger Jihde och kikar för sista gången ner på den gula tröjan.