MALMBERGET. En EM-kvalifikation, några fina skalper
i Europacuperna och ett gäng ungtuppar som svenska mästare.
Nöjd?
Nej, oroad.
Den som tittar närmare på 2007 hittar en svensk fotboll med ett växande jätteproblem.
Så vad lärde jag mig av idrottsåret 2007?
Mycket, precis som vanligt.
Jag åkte runt i resterna av den socio-religiösa konflikt som delat både livet och fotbollen i Nordirland, och jag drog ut till invandrartäta Köpenhamns-förorter för att försöka förstå varför Danmark inte fostrar några Zlatans.
Jag reste från Los Angeles i väster till Novosibirsk i öster, och överallt fanns idrotten där som en genväg till att förstå världen vi lever i.
Men den största ögonöppnaren kom inte på någon avlägsen plats, och hade inget att göra med hur sporten speglade en demokratisk process i något främmande land.
Den kom i stället en helt vanlig septemberkväll på helt vanliga Malmö Stadion.
Plågsamt stor klasskillnad mot Tyskland
Det svenska U21-landslaget i fotboll spelade mot det tyska.
Gästerna vilade nästan hela sitt ordinarie lag – men i 45 minuter sprang även de tonåriga reserverna jättelika ringar runt sina svenska motståndare.
Klasskillnaden var plågsamt stor, och pausresultatet hade kunnat vara 0–5 precis lika gärna som 0–2.
2007 var året som Sverige till slut gick till EM tack vare två danska knytnävar.
2007 var också året som bristen på ny, svensk talang blev uppenbar för alla som brydde sig om att titta.
Inte ett enda av våra fem junior- och pojklandslag gjorde några bra resultat, men det är en verkan snarare än en orsak.
Problemet är att vi fullständigt saknar individuellt skickliga, unga fotbollsspelare.
Vi har inte en enda riktigt bra spelare under 25 år.
Vi har ingen som på allvar kan räknas in ens bland de 40–50 bästa spelarna i sin ålderskategori.
Vi har en 22-åring som är nästan-ordinarie i ett lindansargäng i Premier League, en 21-åring som gjort några mål i Holland och en 18- åring som – kanske – är aktuell för spel i Juventus primaveralag.
That’s it.
Mindre utbud av talanger än på länge
Och ja, vi har alltid levt mer på vår kollektiva styrka än vår individuella briljans och ja, svensk talangutveckling gör att våra spelare blomstrar sent – jag vet och jag håller med – men det rubbar inte på grundproblemet.
De allra flesta fotbollsmatcher vinns av laget med bäst spelare – och just i dag har Sverige ett magrare talangutbud än vi haft på årtionden.
