”Jag var så rädd”

Alshammar om den kraftiga jordbävningen

TOKYO. Efter två veckors egen OS-uppladdning är Therese Alshammar på väg mot Peking.

Med sig har hon en skräckupplevelse från lägret i Japan – en kraftig jordbävning.

– Hotellet skakade. Det var som en mardröm som inte ville sluta, berättar hon.

Servitrisen är klädd i en japansk folkdräkt och bugar djupt när hon förstår att gästen med det breda leendet önskar en välbekant lunch. Det blir som vanligt tonfisk och ris med grönsaker, mineralvatten och en avslutning med kraftigt grönt te.

– Det är nog fjärde dagen i rad jag äter det här, säger Therese Alshammar och ser nästan ut att skämmas lite.

– Men det är ju så gott!

Sportbladet träffar den svenska simveteranen i Chiba, en halvtimme utanför Tokyo, där hon på egen hand laddat inför OS tillsammans med tränaren Johan Wallberg. De har valt ett stort hotell med utsikt över stranden och Stilla Havet.

Det blir en intervju om kärleken till Japan, ny simteknik och framtiden efter karriären.

Men också om mardrömmen natten mot den 24 juli, bara några dagar efter ankomsten till Chiba. Strax efter midnatt skakades norra Japan av en jordbävning som mättes till 6,8 på Richterskalan – och Therese Alshammar väcktes av att väggarna i hotellrummet rörde sig.

– Det svajade i hela huset och knakade i väggarna. Panelen vid fönstren gick isär och det kändes som om allt gick sönder, berättar hon.

Bodde på 17:e våningen

Bara någon dag tidigare hade Therese bytt hotellrum, från fjärde till 17:e våningen, eftersom hon ville bo i samma korridor som sin tränare – och framför allt ha samma fina utsikt över vattnet.

Hon sover alltid tungt – men när jordbävningen väckte henne upplevde hon snabbt paniken av att kanske vara fast högt upp i en byggnad som skakar kraftigt.

– Det var som en mardröm som inte ville sluta, det var väldigt läskigt. Det är hemskt att inte känna att marken är stilla, för det tar man ju för givet.

Hon tog sig ut i korridoren, bort till tränaren Johan Wallgrens rum, och tillsammans valde de hissen ner till bottenplanet.

– Vi tänkte att så länge hissen fungerar är det okej att ta den. Men när vi kom ner var det folk som hade tagit 20 våningar genom trapphuset för att de inte vågade använda hissen.

På entréplan möttes många oroliga gäster av hotellets personal som lugnade och förklarade att det inte var någon fara, att japanska gäster inte ens brytt sig om att lämna rummen – vilket faktiskt stämde. Men bara någon timme senare var jordbävningen en stor telegramnyhet världen över.

”Var mest panikslagen”

– Den morgonen var jag glad att jorden var stilla igen och att vi var friska och mådde bra, det var skönt, minns Therese.

Vad sa ni till varandra, du och Johan, när ni sprang ut i korridoren och det skakade?

– Jag var mest panikslagen och sa nog inte så mycket, jag var så rädd... jag har ju aldrig upplevt något sånt tidigare. Vad gör man? Jag minns att jag började med att stå i dörrkarmen i mitt rum, men sen insåg jag att det nog var ganska lönlöst i ett hus med 25 våningar.

– Det enda jag tänkte var väl att jag ville ut, och ner, och bort.

När mardrömmen var över hade 128 personer skadats och 28 av dem allvarligt. De materiella skadorna var stora och räddningsarbetet försvårades av dåligt väder. Det var den andra jordbävningen i samma område i sommar. I juni omkom 23 människor i ett ännu kraftigare skalv.

För Alshammar blev mardrömsnatten en obehaglig upplevelse under ett annars lyckat OS-läger. Efteråt tvingade hon sig själv att fokusera på Peking och glädjen att få göra ett fjärde OS – och jaga det guld hon ännu saknar.

Så självklart talar vi även om det över lunchen.

Varför laddade du inte i Fukuoka, med övriga landslaget?

– Det handlade inte om att jag inte ville vara där. Skälet är att jag vill vara just här, där jag trivs och har kontakter. Och jag har fått ett jättebra läger, precis som jag tänkt mig. Här i Tokyo känner jag mig trygg och harmonisk och kan äta och sova bra och det visste jag sen tidigare. Så hade de lagt OS-lägret här hade jag förstås varit med alla de andra. Men jag är en stark förespråkare för att man ska göra det som är absolut bäst för sig själv.

Närmar sig storformen

I Chiba International Swimming Centre har Therese Alshammar hittat en positiv känsla som hon saknat tidigare under säsongen. Nu stiger förväntningarna på det som förhoppningsvis ska bli hennes bästa tävling i karriären.

– Det går inte att säga exakt att jag kommer att vara i mitt livs form, säger hon. Men nu börjar det närma sig och jag känner att det kanske kan bli så.

Alshammar har haft två säsonger med tung träning bakom sig, inte minst under och efter långa läger på hög höjd i Sierra Nevada, men trots att resultaten den här sommaren inte varit de väntade känner hon ett bra självförtroende inför OS.

Du är piggare nu än tidigare i sommar?

– Ja, mycket piggare. Och jag är starkare och har bättre teknik i dag än jag hade för ett år sedan.

Vad är det du har tränat upp som stämmer bättre?

– Allting, faktiskt. Taktiken är att jag i träning ska simma en längd på färre armtag men snabbare tid, än tidigare. För två år sedan kunde jag göra 36 armtag på 50 meter. Nu är jag nere på 28 armtag. Det beror på att jag har mer styrka i armtagen, det är jättestor skillnad. Jag har kapat antalet armtag även under tävling, från ungefär 46 ner till 40 eller 38. Och det är bra.

Du har haft OS som mål i två år. Hur känns det nu när det är dags?

– Spännande. Jag känner faktiskt att jag inte ens behöver mer tid att förbereda mig, det ska bli jättebra.

Är du orolig för något?

– Nej, ingenting faktiskt. Jag har tagit tag i allt, det finns inget som kan störa mig. Jag har tagit med mig en egen madrass, egen kudde, egen vattenkokare, egen gröt, egen mat... men det var värt övervikten på planet.

Första gången i Peking

När tallrikarna är tomma bugar vi lätt när vi går, lite japanskt, och Therese Alshammar konstaterar att den var en bra lunch – även om hon ätit den tidigare, flera dagar i rad.

– Japansk mat är bra och enkel, jag tycker verkligen om den, säger hon och tackar den vänliga och så vackert klädda servitrisen.

– Jag gillar verkligen Japan!

Med början i morgon, torsdag, väntar nästan två veckor i Kinas huvudstad, i den svenska delen av OS-byn.

– Jag har aldrig varit i Peking. Men jag ser fram mot det, säger Therese Alshammar.

Ska man gå upp vid fyra på morgonen i Sverige för att se dig simma?

– Ja, det kan det nog vara värt. Det kan jag rekommendera, säger Therese Alshammar.