Hatmatchen blev en fest

Erik Niva

Niva: Jag såg anfallsglad fotboll – och en enorm värdighet på läktarna

KLAGENFURT Någon dag ska kossor flyga – och någon dag ska polska fotbollsfans applådera den tyska nationalsången.

Den dagen kom igår.

En väldigt fin fotbollsmatch fick trots allt den inramning den förtjänade.

När jag kommer fram till mitt lilla hotell i lilla Klagenfurt är den lilla porten låst.

Jag får stå där ett tag – knacka och banka – innan en liten gumma i 70-årsåldern dyker upp på andra sidan glaset.

Hon tvekar länge, men till sist plockar hon upp en liten nyckelknippa och släpper in mig.

– I am sorry.

Tanten sticker ut näsan några centimeter utanför dörren för att speja.

– It’s crazy out there.

Hon gör en gest bort mot alla de tusentals skrålande, vrålande fotbollsfans som har invaderat och ockuperat Klagenfurt.

– Jag brukar ha väldigt lugna och bra gäster här, men... Nu har en grupp varit väldigt berusade. Och de släppte in andra som skapade mycket problem.

Värsta högriskmatchen

Klagenfurt är en gudfruktig liten stad längst nere vid den slovenska gränsen.

I vanliga fall måste söndagseftermiddagarna här flyta fram trögt som tjära, men på något märkligt sätt har nu hela EM:s största högriskmatch förlagts hit.

En vecka då Leo Beenhaaker porträtterats med avhuggna tyska huvuden, en vecka då folk släpat upp allt mellan skotten på Westerplatte 1939 och slaget om Grünewald 1410 – den kulminerar med att 50 000 tyska och polska fotbollsfans dimper ner i en stad som mest av allt påminner om Jönköping.

Det kändes som en vecka som kunde sluta precis hur som helst.

Minuterna före avspark spelar så storbildsskärmarna på Wörthersee-stadion upp specialinspelade meddelanden där båda lagens lagkaptener uppmanade fansen att respektera varandras nationalsånger.

De får ett gensvar som jag inte ens hade kunnat drömma om.

Först sjunger de rödvita den polska nationalsången så att läktarbetongen håller på att rämna. Sedan står de upp och applåderade under hela ”Das Deutschlandlied”.

Beenhakkers revolution

Det är en av de värdigaste och mest storsinta gester jag någonsin sett i idrottssammanhang – och stämningen är satt.

Ett potentiellt hatmöte vecklas i stället ut till en väldigt, väldigt bra fotbollsmatch.

Polen visar att Leo Beenhakkers revolution är på riktigt, Tyskland tar vid där sommarsagan slutade för två år sedan.

Klinsmann är borta, men Jogi Löw har byggt vidare på laget som visar att modern fotboll inte behöver vara detsamma som sterilt, räddhågset positionsspel.

Die Nationalmannschaft är numera ett av världens mest sympatiska landslag av den enkla anledningen att de verkligen vill framåt.

Inga trippla säkerhetsnät och isolerade ensamanfallare – klassiskt 4-4-2, ut med bollen på kanterna, leta luckan i djupled, tuta och kör, passa och löp.

Fotboll må vara en alltmer komplicerad idrott, men det är fortfarande en sport där det faktiskt går att vinna matcher genom att helt enkelt göra fler mål än motståndarna, genom att gå ut och besegra det andra laget snarare än att vänta på att det ska dö av tristess.

Det kändes som en vecka som kunde sluta precis hur som helst – den gjorde det med en stor idrottsfest i en liten stad.

Två skickliga lag försökte göra mål, i stället för att koncentrera sig på att förhindra dem. Två enorma supporterhorder ägnade sig åt att sjunga fram de sina, snarare än att hata varandra.

En underbar känsla på läktarna

I slutet av matchen drev det så in rapporter om att polisen hade arresterat 140 tyska nynazister nere i centrala Klagenfurt, men jag vägrar låta de dårarna kapa den här kvällen.

Jag vill minnas matchen för den fantastiska stämningen på läktarna, för två lag som vågade anfalla, för Lukas Podolskis respektfulla målfirande.

Jag vill minnas en fotbollskväll som till sist faktiskt förde två nationer närmare varandra.