Uppförsbacken blev direkt ännu brantare
Premiärhelg brukar betyda att det börjas om på ny kula, med nya förutsättningar, en viss osäkerhet, förhoppningar snarare än förväntningar, energi kan vinnas inte bara genom segrar och poäng utan framför allt av steg som tas i rätt riktning.
För AIK är det inte så.
Inte alls.
AIK börjar i en uppförsbacke som är bra mycket brantare än den brukar vara. Vilket inte säger lite när det gäller just den klubben.
Malmö FF hade vunnit premiärmatchen mot fjolårsmästarna IFK Norrköping – Gnaget ska vinna guld, det har styrelse och klubbledning bestämt.
Visst, fansen brukar förstås resonera så men vad, exakt, är det ledningen tror ska bli bättre, rent konkret, när det kommer till att prestera på planen under sådana högt uttalade målsättningar?
Nä, hobbynivån på den typen av krav blir extra tydlig när Gnaget direkt får problem att hantera en premiärmotståndare som Gif Sundsvall med en mycket mindre värvningsbudget.
Nu ska det sägas att Giffarna har värvat noggrant och klokt trots låg kortkredit.
Bytta in paniklånet
Nummer 22 Stefan Silva tog sig an allsvenskan med att skjuta från 30 meter, ett studsande skott som Patrik Carlgren lite onödigt tippade till hörna. Sirius-Silva sjönk begåvat och mjukt, sög åt sig bollar i alla ytor som fanns och någon minut senare hade han tagit sig till avslut igen medan AIK:s Denni Avdic fortfarande inte fått bollen under kontroll.
Efter 45 minuter hade Andreas Alm bytt ut ”nummer tio”-värvningen Avdic och ersatt honom med Carlos Strandberg som visserligen är ett intressant framtidsnamn men närmast får betraktas som ett paniklån i det här sammanhanget.
AIK spelade simpelt och förutsägbart, med karaktäristisk bredd, upp med ytterbackarna, jobba fram inlägg, långa inkast och hörnor där Gnagets tunga pjäser kunde lunka fram. Och visst, det är inte roligt att försvara mot ett luftartilleri med Avdic, Johansson, Hooiveld, Etuhu, Strandberg och Markkanen.
Det var å andra sidan det enda Giffarna behövde försvara sig emot, och de gjorde det välsynkroniserat.
I det centrala spelet skapade AIK ingenting, Brustad och Avdic hade inte en lyckad kombination ihop, Niclas Eliasson blev isolerad på vänsterkanten, ja inte ens Stefan Ishizaki fick ut särskilt mycket av all boll han har i sig.
AIK ska vara mest glada att förutsättningarna efter en halvlek var oförändrade: Det stod 1–1 men medan Giffarnas ledningsmål kom efter ett långt anfall med tydlig metod uppstod Fredrik Brustads kvittering mer ur slumpen och av Tommy Naurins tanklösa målvaktsagerande.
Redde ut anstormningen
Jag vet inte exakt vad som sades i omklädningsrummet men det var tydligt att AIK kom ut med högre aggressivitet i andra halvlek, Sundsvall pressades hårdare och högre upp i banan, det gav bollvinster i bättre lägen, och spelare som Ishizaki och Eliasson sattes i situationer närmare målet.
Andreas Alms AIK ökade trycket, Carlos Strandberg tog för sig med bollen, och han tog sig till avslutslägen där inläggen dök upp.
Men när skärpan saknas (den gör ofta det tidigt på säsongen), och marginalerna är så små att det blir avgörande att skärpan saknas, då orkar få lag hålla motståndaren under press i 45 raka minuter. Gif Sundsvall redde ut anstormningen efter viss möda och ännu fler panikrensningar, och efteråt kunde tränaren Roger Franzén slå ut med armarna i tv-intervjun och konstatera att det enda Gif Sundsvall egentligen behövt försvara sig emot varit inlägg, inkast och hörnor.
Det har snart spelats en omgång av årets allsvenska, AIK är två poäng efter Malmö FF men guld ska det bli, det har styrelsen bestämt.
Medan Giffarna kan bussa hem till Sundsvall och njuta av energin efter en modigt genomförd premiärhalvlek och ett organiserat försvarsspel i den andra har en redan brant uppförsbacke direkt blivit ännu brantare för AIK.