”Jag är född till skidskytt”

Sportbladets Johan Flinck berättar historien om hur Jonsson blev bäst i världen

helskärm

Pappas släkt är fylld av skyttar.

Mammas av längdåkare.

Så det är inget snack:

– Jag är född till skidskytt, säger Helena Jonsson.

Men det var det inte många som såg från början.

Här är berättelsen om hur ångermanländskan gick från att vara ”Lill-Hinken” till världens bästa skidskytt.

Seger i totala världscupen och Helena Jonsson är världens bästa skidskytt.

Hon är till och med bättre än männen i det stående skyttet.

Men låt oss vrida tillbaka klockan tio år; till den timida Hanna Helena Jonssons första skidskyttetävling.

Då såg det lite annorlunda ut: hon missade nämligen nio av tio skott.

– Ja, hon sköt väldigt illa i början. Och hon åkte inte speciellt fort heller, minns pappa Hans, 51.

Kallades ”Lill-Hinken”

– Hon gick till och med under namnet ”Lill-Hinken” (efter Henrik ”Hinken” Forsberg som hånades för sitt svaga skytte i flera år) i skidskytteklubben, fortsätter han med ett skratt.

Det var Hans, då brevbärare och numera lokförare, som betalade ammunitionen och han tyckte det var bortkastade pengar när Helena bara bommade hela tiden.

– Så då sa jag till henne att hon skulle betala mig en krona för varje bom.

Det blev några kronor tämligen snabbt men Helena behövde aldrig betala de där pengarna.

– Men jag funderar på om det inte är dags för henne att betala tillbaka dem nu, haha.

Och skulden slutade växa så dramatiskt ganska snart.

Började skidskyttegymnasiet år 2000

Helena hade åkt längdskidor hela livet och det var framför allt morfar Jean och mamma Eva, själv längdåkerska, som tog ut henne i spåret.

– Men jag var så jäkla dålig i längd så jag tyckte inte att det var kul.

Farfar Yngve var gevärsskytt och han hade tagit med Helena på luftgevärsskytte redan när hon var tio.

Med andra ord låg kombinationen skidor och skytte där framför fötterna på henne och trots de magra resultaten i början var Helena fast.

– Med ena halvan av släkten fylld med skyttar och den andra med längdåkare så kan man nog säga att jag är född till skidskytt, säger hon själv.

Hon kom in på skidskyttegymnasiet i Sollefteå år 2000 och redan något år senare stötte hon på förbundskapten Staffan Eklund för första gången.

– Det var på ett träningsläger för juniorlandslaget i Boden dit vi hade plockat några yngre tjejer och killar. Jag minns hur hon hade konstiga rullskidor, det var tre hjul på varje, berättar Eklund.

Han minns inte bara de udda rullskidorna.

– Jag såg direkt att hon hade den där glimten i ögat; att hon hade glädjen i idrotten och rörelsemönstret och att hon var bra på att skjuta.

År 2002 gjorde hon sitt första JSM och sopade rent med fyra guld.

Året efter var det dags för JVM med en 13:e plats som bäst.

Rädd för Pichler

Hösten 2003 var det så dags för det första mötet med en man som hon bara hade sett på tv — Wolfgang Pichler.

Helena och Anna Maria Nilsson fick följa med a-landslaget på ett läger i Ruhpolding.

– Jag var lite rädd för honom. Han såg så skräckinjagande ut, minns Helena.

Och skräckinjagande var även backarna i de bayerska alperna.

– Anna Maria och jag tog av oss rullskidorna och gick ner för backarna i början för att vi var så rädda för att ramla. Men sedan började vi sätta på oss dem lite tidigare för varje gång och snart åkte vi nerför hela backen (skratt).

På våren 2004 gjorde hon sitt andra JVM och nu var det dags att möta en annan skidskytteprofil från Tyskland — Magdalena Neuner.

Medan Jonsson fick nöja sig med en 23:e plats som bäst tog det tre år yngre underbarnet två guld och ett silver.

2005 gjorde Jonsson sitt sista JVM och var nu på topp-tio på samtliga individuella distanser utan att ändå vara riktigt nära medaljerna. Det var däremot Neuner som åkte hem med ett guld och två silver.

Året efter debuterade hon i världscupen och var med i det svenska lag som blev sexa i ett särskilt mixstafett-VM detta OS-år.

Fyra i VM-premiären

Säsongen 2006-07 gjorde hon sin första riktiga säsong i landslaget och fick som tredje svenska kvinna (efter Magdalena Forsberg och Anna Carin Olofsson-Zidek) kliva upp på en prispall i skidskytte-VM när Sverige tog guld i mixstafett.

Hon hade dessutom blivit fyra i VM-premiären i sprint, slagen av bland... ja, gissa vem – Magdalena Neuner förstås, som vann.

På frågan om han hade fått fram en ny ”Magda” eller ”Aco”, svarade Pichler:

– Ja, vi hoppas det. Hon har en stor framtid för sig. Med det skyttet kan hon gå hela vägen.

Jonsson avslutade säsongen med att ta sin första världscupseger i det allra sista världscuploppet.

Säsongen 2007/08 blev hemma-VM i Östersund en besvikelse för hela det svenska laget men Jonsson avancerade i den totala världscupen från en 17:e till en nionde plats.

Den här säsongen inledde hon på bästa sätt med att för första gången skjuta fullt på ett distanslopp och vinna världscuppremiären i Östersund.

Hon fortsätter att skjuta nästintill fulländat under hela säsongen, framför allt i stående, och det är inte lönt för pappa Hans att räkna hem några kronor längre.

– Jag har aldrig gjort något särskilt för att träna upp det. Jag är ofta lugn. Jag är nog född med det.

Hos vissa har generna verkligen gjort ett perfekt jobb.

Och frågan är vad som mer komma skall från den där villan i Helgum: systern Jenny, 21, är redan med i a-landslaget, yngsta systern Malin, 18, går på skidskyttegymnasiet i Sollefteå och minstingen Mattias, 14, tävlar också och lär bli den fjärde på tio år i Jonssonklanen som söker in på skidskyttegymnasiet.

Och efter OS 2014 tänker Helena lägga av för att skaffa barn med David Ekholm, också han skidskytt i landslaget.

Så vi kan nog räkna med minst en Jonsson i världseliten i ytterligare 40 år.