Jag gillar inte att förlora

Tolv snabba frågor till Anna Lindberg

Lilla Anna har blivit stor.

Störst i Europa.

I dag intar hon Eriksdalsbadet i Stockholm för att försvara sitt guld i EM för nationsmästare.

1. Eriksdalsbadet väcker trevliga minnen till liv...

– Ja, att jag vann förra året var väldigt överraskande. Jag hade varit fotskadad länge, så det var verkligen jättekul. Dessutom känns alltid lite speciellt att tävla på hemmaplan.

2. Du kommer att visa upp en svårare serie i år.

– Ja, jag har tränat på hoppen sedan Goodwill Games. Jag var tvungen att börja med dem i höstas för att kunna ha dem i OS. Jag snurrar lika många varv som tidigare, men har ändrat stilart, från gruppering till pik. Jag har tänkt på Aten ganska länge. Det är många tävlingar på vägen dit, men ett OS är ett OS.

3. Du skulle ha varit på ett långt träningsläger i Madrid i höstas, men det blev aldrig av. Varför?

– De byggde om bassängen och blev inte klara förrän i december, och nu har tränaren (Misja Ugryumov) flyttat till England. Vi håller kontakten, men det är osäkert om jag får åka och träna för honom eftersom han är med i det engelska landslaget. Vi får se hur det blir. Jag har läst spanska, så det var mycket därför jag tyckte att det var intressant att åka till Spanien.

4. Du är en extrem tävlingsmänniska. Hur märks det i vardagslivet?

– Jag tycker att det är kul att tävla, men blir inte jätteförbannad om jag förlorar i spel. Fast jag gillar det inte. När jag gör något vill jag göra det ordentligt. Det var likadant i skolan. Många gånger ville jag lägga böckerna åt sidan och aldrig se dem mer, men så blev det aldrig trots att jag hade andra saker vid sidan om. Jag hade 17,6 i betyg. Har man bara MVG (mycket väl godkänt) räknas det som 20.

5. Du är bara 20 år. När är en simhoppare som bäst?

– Jag ska vara som bäst när jag är 24-25. Det krävs så mycket träning och hoppning för att bli riktigt säker och hitta känslan. Vi får se hur länge jag håller på, om jag fortfarande tycker att det är kul efter Aten. Men jag tror nog att jag kommer att fortsätta jättelänge.

6. Vad vill du syssla med i framtiden?

– Jag är intresserad av inredning och design, men jag vet inte riktigt. Jag kan nog tänka mig ganska mycket.

7. En seger i EM för nationsmästare är värd 7 000 kronor. Det verkar inte vara stora prispengar inom sporten.

– Nej, men här är det ändå mycket. I många Grand Prix-tävlingar finns det inga prispengar över huvud taget. Det är tack vare mina sponsorer som jag kan hoppa på heltid. För att vara simhoppare har jag ändå ganska många. Nu jobbar jag dessutom lite.

8. För att överleva?

– Nej, jag skulle klara mig ändå, men det är skönt att ha något annat att göra. Jag känner ett syskonpar i Karlskoga, som är fotografer. Ibland behöver de hjälp. Jag tar inga foton utan gör enkla saker, som att montera album.

9. Har du någon gång, inte minst för att slippa alla jämförelser med din mamma, ångrat att du valde simhopp?

– Nej, men jag har tänkt att det vore kul att hålla på med en sport där man ger järnet tills man inte orkar mer. Något som simning. När man har lämnat startpallen är det bara att köra. I simhopp måste man ha hjärnan med sig och får inte vara för nervös, för då blir kroppen spänd.

10. Din mor, Ulrika Knape, tog OS-guld 1972. Hur har simhoppningen förändrats sedan dess?

– Sporten har utvecklats jättemycket sedan mamma höll på. Sviktarna har blivit bättre och mycket har hänt med tekniken. Man snurrar och skruvar mer i dag. När mamma hoppade kopplade man dessutom händerna på ett annat sätt i nedslaget. Om man nu ser hennes sista hopp i OS i München ser man att det stänkte jättemycket.

11. Vilken sport hade du valt om det inte hade blivit simhopp?

– Jag höll på med gymnastik och simning när jag var yngre. I simning var jag tvåa på ungdoms-SM. Jag har simmat mot Emma Igelström. Det var väl hon som vann och jag som var tvåa. Simning var nog inte min grej. Det händer för lite. Jag behöver en utmaning, och simhoppningen ger en kick varje gång jag lär mig något nytt.

12. Vad tänker du sekunderna före ett hopp?

– Nu jävlar, nu ska jag visa dem. Det är svårt att tänka på ansatsen, hoppet och så vidare. Då blir det bara fel. Det är bara att satsa. Om jag har fått någon blackout? Ja, ibland kan man stå där och tänka att, nej, det här går inte. Sedan, när man landar, kan man säga att, nej, det gick inte. Som tur är händer det inte så ofta.

Stefan Holm