”Hade sett lagen även om de spelat i kalsonger”

Den misslyckade integrationen: Stoppad av pensionärer på Östermalm och hindrad av normer i Rinkeby

I det politiska spelet lyfts idrotten som samhällets räddare.

Fotboll ska skapa integration och basket förebygga brott.

Men är det verkligen sant, eller är det samhället som måste rädda idrotten nu?

– Vi håller på att få ett landskap till följd av segregationen som borde vara tillräckligt för att idrotten ska säga ifrån, säger David Ekholm, docent i socialt arbete vid Linköping universitet.

Mårten Westberg tittar ut över idrottshallen intill Rinkeby Centrum.

– Om det här killarna mötte Boo KFUM hade alla kunnat spela i kalsonger. Vi hade ändå kunnat se vilket lag som är vilket.

Ett tiotal ungdomar förbereder sig för sin onsdagsträning. På schemat står fysträning med den skäggige mannen som även utan sin orangea jacka hade stått ut i gruppen.

Men Mårten Westberg är den där typen av ideell urkraft som ändå på något sätt lyckas smälta in. Kanske är det tack vare hans rutin.

Han uppskattar själv att han snittat en mils löpning om dagen sedan han var 15 år. I dag är han 61.

1989 till 2008 var han engagerad som ledare i Fredrikshofs friidrottsklubb – de sista sju månaderna som ordförande. Efter det under fyra år ordförande för Akropol basket och nu sedan åtta år ledare och grundare av friidrottsrörelsen Rinkeby Run.

Just i kväll upprätthåller han sitt milsnitt med en grupp basketspelande barn i föreningen Shanta IF i släptåg genom idrottshallen i Rinkeby.

Men det var redan 2008 idén om idrott och integration föddes, och detta på en väsenskild plats i Stockholm.

Stoppad av pensionärerna

I ett försök att förändra dynamiken i löpargruppen i Fredrikshofs IF på Östermalm började Westberg då aktivt rekrytera ungdomar från Stockholms förorter.

Dessförinnan var det vanligaste yrket i gruppen strategikonsult och samtalsämnena under rundorna handlade inte sällan om militärstrategiska frågor. I dag beskriver han med eufori hur de unga förortskillarnas ankomst ökade såväl förståelse som insikter samtidigt som även samtalen utvecklades.

Han såg hur integrationen skedde i realtid. Men alla uppskattade det inte.

– Några av pensionärerna i klubben gjorde en kupp för att stoppa mig från att rekrytera löpare utanför Östermalm. De ville ha en svensk klubb och tyckte att karaktären på föreningen förändrades för mycket. Då kände jag att jag inte kunde vara kvar.

Men Westberg lät sig inte avskräckas. Triggad av det lyckade integrationsprojektet ville han istället skala upp.

Visionen var att istället starta löparverksamhet i Rinkeby för att på så sätt kunna rekrytera, utbilda och slussa vidare barn från förorterna till innerstadsklubbarna. Så skulle han också kunna nå långt många fler unga än bara de handplockade talangerna som hade gjort strategikonsulterna sällskap i staden.

Ur det här föddes Rinkeby Run som varje söndag nu leder löpargrupper genom Järva-området. I centrum för idén stod återigen att använda idrottens kraft till något annat.

Det är en tanke som anammats av många, och som också kommit att bli central när idrottsrörelsen själv ska äska mer medel från politiken.

250 miljoner blev 100 miljoner

När Moderaterna inför riksdagsvalet lovade 250 miljoner kronor till idrott i utsatta områden var det mycket riktigt med förhoppningar om långt mycket mer än bara sport, lek och rörelse. Idrottsföreningarna skulle enligt partiet också kunna fungera som ett brottsförebyggande skyddsnät för barn och unga som har kommit snett.

När valet väl var avgjort bantades dock bidraget till 100 miljoner, och riktningen blev istället mer centrala insatser. Något som skapat raseri bland Rinkebys idrottsföreningar.

Samtidigt kämpar även traditionella svenska föreningar med utmaningar kopplade till ojämlikhet, utanförskap och segregation I Uppsala har Sirius enligt Sveriges Radio tvingats flytta träningar från otrygga områden samtidigt som AIK vill stängsla in sina akademiträningar för att hålla kriminella borta.

Klubbdirektören i AIK Fredrik Söderberg efterlyser att politikerna ser och tar idrottens möjligheter på större allvar men det finns samtidigt ett fundamentalt problem som helt glömts bort i debatten.

Det menar David Ekholm, docent i socialt arbete vid Linköping universitet.

Inbjudan av politikerna

Den 24 februari 2022 var han inbjuden som gäst till kulturutskottet för att berätta om idrottens potential att ”vara brottsförebyggande och motverka utanförskap för barn och unga” (som det stod i inbjudan).

I sin presentation tog Ekholm, och kollegan vid Linköpings universitet Magnus Dahlstedt, också fasta på ”Idrottens kraft i ojämlikhetens Sverige”. Men de hoppades dessutom belysa ojämlikheter inom idrotten själv samt problematisera den syn politiker har på idrott som ett verktyg för att till exempel förebygga brottslighet.

”Unga i mer välbärgade delar av befolkningen kan delta på egna premisser. Unga i andra samhällsklasser tar del av idrott som social insats, på villkor att det ska bidra till att minska deras förmodade brottslighet”, skriver de.

Rika barn får idrotta för att idrott är kul. Fattiga för att idrott gör nytta.

Upplevelsen var att politikerna visade stort intresse för presentationen – men att skillnaden mellan forskarnas budskap och politikernas kunskap ändå var påtaglig.

”Den kunskap som efterfrågades, och verkar ha blivit det bestående intrycket, handlade om huruvida idrott kan fungera som ett verktyg för brottsprevention, eller för att minska utanförskap. Vi borde fråga oss själva hur det kommer sig att vi ställer den frågan, och vad gör det med vår förståelse av idrott och samhälle att vi söker efter svaret på en sådan fråga”, skrev kollegorna efter besöket.

I dag drar Ekholm en parallell till Ulf Kristerssons uppmärksammade och svikna vallöfte.

– Det finns en typ av idrottspolitik som fungerar bra i politiska utspel, som Ulf Kristersson uppenbarligen gjort, där man uttrycker stor tilltro till idrotten och att den kan bidra till integration, lösa problem och motverka kriminalitet. Men dels är det förenklat och dessutom menar vi att det är problematiskt, säger Ekholm.

Stödet detsamma i 15 år

Den här synen märks ändå även i hur idrotten finansieras. För då det centrala statliga stödet varit detsamma i 15 år tvingas enskilda föreningar i idrottssvaga områden i dag istället söka mer stöd genom stipendier eller politiska projekt.

En finansiering som ofta kräver att klubbarna också kan påvisa en annan konkret nytta än bara idrott. Det kan handla om att förebygga brott eller bidra till integration.

Såväl enskilda klubbar som hela idrottsförbund vill på jakt efter mer resurser därför också ofta påvisa idrottens kraft som till exempel integrationsverktyg (en sökning på ordet ”integration” på Rikidrottsförbundets hemsida ger 193 träffar).

Men det här, menar Ekholm, är problematiskt.

– Det skapar bilden av att de får finansiering och legitimitet för att de löser problem men det finns inte tillräckligt starka belägg för att säga att idrotten per definition bidrar till integration och löser kriminalitet. Det är mycket mer komplicerat än så. Om du då börjar söka efter legitimitet genom att lösa samhällsproblem och det sedan visar sig att du inte förmår att hantera gängkriminalitet, skjutningar och mord i segregationens spår så är risken att din legitimitet brister på sikt.

Vad finns det för risker med det?

– Att du riskerar din legitimitetsgrund och därför fortsatt finansiering. Men framförallt att du accepterar de ojämlika villkoren för idrott för olika befolkningsgrupper.

Mårten Westberg fortsätter ändå försöka.

I idrottshallen i Rinkeby studsar han nu fram som en frälst. De unga adepterna hänger tappert på men det är trots ledarens envetna försök att entusiasmera genom löpning uppenbart att stämningen förändras när bollarna väl kommer fram.

Det dröjer bara sekunder innan det haglar basketbollar över det lackade golvet.

Mårten Westberg hoppades kunna använda idrottens kraft för att förändra samhället här. Men omedelbart på plats i Rinkeby förstod han att han också var tvungen att kämpa mot en rad sociala utmaningar en idrottsledare från Östermalm knappast per automatik är rustad för.

– En del var vältränade men de flesta här var på en nivå jag aldrig hade sett på Östermalm.

”Handlar om att bli proffs”

Han satte vid ett tillfälle upp fem häckar höga som ölflaskor för att låta ungdomarna hoppa jämfotahopp.

– Två av mina duktigaste löpare i dag rev då alla fem. Och när vi började med fem kilometers jogg fick vi stanna efter 300 meter för att vila. Så grundkonditionen i Järva är inte alls vad den är på Östermalm.

I en idrottsvärld där de mest talangfulla ofta tidigt identifieras och kopplas bort från övriga är det självklart oroväckande om unga i förorten redan från början är i underläge.

Men Westberg beskriver dessutom en syn på sport i idrottssvaga områden där faktumet att inte stämplas som talang kan rasera hela det upplevda syftet med motionen.

– Idrotten i Somalia handlar till exempel om att du vill bli någon. Ett proffs och tjäna pengar. Du går inte ut som vuxen och spelar fotboll för att du tycker att det är roligt. Vi har en mycket starkare tradition vad gäller idrott för vår egen skull. Det är en enorm hälsofördel för oss.

Westbergs upplevelse är därför att många nyanlända är beredda att betala medlemsavgift och klubbdräkt för basketpojkar med förhoppningen att de ska bli proffs. Men när han försökt få loss pengar till flickor har utmaningarna varit mycket större.

– Och till andra idrotter än basket och fotboll är det bara att glömma att du ska få loss några pengar alls. ”Jaha, du ska åka längdskidor, det är ju trevligt men varför ska jag betala för det?”.

På vintrarna har Westberg också gett sig fasen på att lära barnen i Järva att åka längdskidor.

– En pappa som är född i Syrien förstår ju inte varför hans barn ska åka längskidor. Ännu mindre så när du måste lägga 50 000 på utrustning och valla för att vara konkurrenskraftig. Vintersporterna har verkligen ett jobb att göra med att sänka den ekonomiska tröskeln men även fotbollen har byggt en sådan.

”Ser varandra som fiender”

Men varför ska unga i förorterna ens lära sig åka skidor? Mårten Westberg pekar på fördelar som idrotter likt skidåkning och löpning har, men som de mer populära bollsporterna ofta saknar.

– Till fotbollen skickar du din son för att han ska bli Zlatan, men det blir han inte. Så om du spelar fotboll för att tjäna pengar: Lägg av! Om du ska hålla på med en idrott för att tjäna pengar är längskidsåkning mycket bättre för då håller du på med något som folk i de övre socialekonomiska lagren också håller på med. Om du heter Ahman, men det längst ner på ditt CV står att du åkt Vasaloppet två gånger, så är du inte bara somalier längre. För då har den anställande chefen något att prata med dig om. Så idrotten har en väldigt stor förmåga att vara integrerande.

Hur skulle du beskriva föreningslivet i Järva i dag?

– Som en monokultur. Allt som inte är fotboll eller basket har svårt att överleva. Men problemet är också att basket och fotboll båda är nollsummespel. Ena laget kommer alltid förlora med precis lika många mål som det andra vinner med och det påverkar förmågan att samarbeta mellan klubbarna. Det blir alltid väldigt lätt att se varandra lite som fiender och det är väldigt synd.

Samtidigt ser han talanger.

– Jag tror Järva hade kunnat bli en plantskola för svensk idrott, och för många idrotter, om man bara fick alla att samarbeta och hjälpa varandra.

Problemet är att idrottens inbyggda traditioner enligt Westberg också sätter upp hinder. Det är en bild som även delas av David Ekholm.

Idrotten riskerar att driva på segregation

Ekholm och Dahlstedt påtalar i sin problematisering hur värden och normer inom idrotten till och med riskerar att driva på, snarare än motverka, segregation.

Kostnader begränsar till exempel möjligheterna till deltagande men utmaningarna är fler.

”Föreningsidrott inrymmer även tävling, konkurrens och selektion, vilket skapar olika villkor för barn och ungas idrottande. Idrotten präglas dessutom av normer som får vissa grupper att känna sig mindre välkomna.”

I rapporten citeras också en ung ficka som i en vilja att utvecklas och utmana sig själv sökte till en ”svensk fotbollsförening”.

”I stället för en lugn timme där man slappnar av skolstressen, så blev det ännu jobbigare. Det blev stressigt. För det första så var de mycket bättre. De har tränat mycket längre. Så på nåt sätt så har jag förstört för deras träning i stället för att hjälpa till. För jag kunde inte alltid passa rätt, som de gjorde. […] Jag har försökt komma in så. Men så fort det är inte träning så blev det gruppering och jag blev ensam.”

Mårten Westberg ser ändå hur de mest lovande unga killarna Rinkeby inte sällan tidigt skickas till fotbollsakademier närmare stan. Han beskriver oddsen för att de ska lyckas bli de proffs deras föräldrar drömmer om som ”en kärnkraftsolycka”.

– Det händer, men det är sällan.

Samtidigt ser han också hur klubbarna i Rinkeby bedriver en osund konkurrens om de talanger som blir kvar.

– Jag vet att vi under min tid som basketordförande i Akropol med glädje plockade talanger från andra klubbar i området utan att vi följde upp vad som hände med resten av det laget när talangerna försvann. Men vi vet att det finns en ganska stor risk att resten lägger av om du plockar loss två talanger. Då har den egna klubben vunnit men både basketen och Rinkeby har förlorat.

Men tävlingsnormen inom idrotten fick också andra följder.

– Vi hade ett motto att ”det ska göra ont att möta Akropol”. Då gynnades vi poängmässigt av att lagen var lite rädda att möta oss från Rinkeby. Det gjorde att vi ökade chansen att vinna men samtidigt förstärkte vi fördomarna mot Rinkeby så att det bara stänkte om det.

Fångades av idrottens norm

Akropols samhällsförändrande arbete under Mårten Westberg hindrades också när de omedvetet blev fångade av en av annan av idrottens starka normer. Att de i första hand fokuserade på sin elitverksamhet.

– Samtidigt som vi satsade på a-laget byggde VGB (Vision Generation Boll IF) en väldigt kraftfull verksamhet som vi ute alls såg hända. När jag tillträdde som ordförande för Akropol fanns de inte ens, men i dag är de kanske Järvas starkaste basketklubb. Det är för att de har en stark kraft där som heter Yacouba (Barry) vars fokus hela tiden var på golvet. Han var där varenda träning och det gav en drivkraft för den klubben samtidigt som våra engagerade skulle skicka runt ett a-lag över Sverige och försöka finansiera det med alla administrativa saker som kommer med det.

Vi kommer nu in på ett känsligt ämne. Det handlar om ”invandrarklubbar” och är ett tydligt exempel på hur även idrotten själv kämpar med segregation.

Westberg tar upp fotbollsklubben Som United FF som upplevt en stark tillväxt i Rinkeby.

– Det kan ur ett integrationsperspektiv vara lite tveksamt med Som United i Rinkeby men de växer väldigt mycket och om du bortser från det somaliska som de spelar på så är det en väldigt sympatisk klubb. Om du går ner på deras träning kryllar det av ungar och det är glädjande att se.

Exemplet känns igen från andra svenska städer med en hög andel invandrare. Hur idrottsrörelsen inte sällan delas upp och klubbar organiseras efter folkgrupper eller religion.

Hur syrianska och assyriska fotbollsföreningar kämpar sida vid sida istället för tillsammans. Detta samtidigt som traditionella svenska klubbar löses upp och försvinner.

Westberg beskriver samtidigt klubbar som präglas av en nationalitet eller en kultur som långt ifrån bara en förortsföreteelse.

– I Fredrikshof ville de ha en svensk klubb och tyckte att karaktären på föreningen förändrades för mycket. Då kände jag att jag inte kunde vara kvar. En klubb som bara vill ha blåögd svennesvennar går fan inte att vara i. Samtidigt köper vi en klubb som bygger på att bara ha somalier eller syrianer? Det tycker vi är okej?

Anpassa stödet efter representation

Han kommer nu med det drastiska förslaget att Riksidrottsförbundet ska anpassa storleken på aktivitetsstödet efter deltagarnas ursprung. Att en klubb som speglar samhällets andel med 20 procent utlandsfödda borde få mer stöd, och att föreningar som lutar snett åt det ena eller andra hållet ska ha mindre.

Allt för att i nästa andetag slå ner sitt eget förslag med tanke på hur problematiskt genomförandet skulle vara.

– Men någonstans tycker jag att om vi har 20 procent utrikesfödda i Sverige borde vi i alla sammanhang ha incitament för att spegla det. Då skulle allt fungera så mycket bättre. Jag har också hört från traditionellt svenska klubb att när de kommer över en tredjedel invandrare så sticker svenskarna. Då är man utanför sweetspoten, säger Westberg.

Exemplen visar hur idrotten i allra högsta grad är en del av segregationen. Ändå menar David Ekholm att politiker framhåller idrotten som särskiljd från samhället.

”En återkommande distinktion bygger på att idrotten präglas av goda och sunda relationer, medan relationer i samhället utanför kan utgöra risker för problem som kriminalitet och utanförskap.”

Men varför det?

Idrotten borde protestera

David Ekholm beskriver hur idrotten i det politiska sammanhanget i form av riktat stöd i dag infogas i en mål- och resultatstyrning. Politikerna sätter målen och idrotten ska sedan leverera resultaten.

Men för att politikerna ska kunna peka ut idrotten som en lösning på samhällsproblemen måste de samtidigt särskilja den från samhället.

Som om baskethallen vi står i skulle vara en fredad zon mitt i ett område kantat av faror. Och att den därigenom kan förändra samhället utanför.

Men det är enligt forskarna en politisk illusion. Idrotten är i själva verket en del av samhället.

I problematiseringen påtalas till exempel hur valfriheten fungerar likadant i skolan som i idrotten. Att resursstarka familjer kan välja alternativa föreningar samtidigt som boendesegregationen skapar idrottsliga områden med lågt deltagande, sämre resurser, färre ledare, svagare relationer och färre kontaktvägar till beslutfattarna.

Idrotten är på så sätt lika mycket ett offer för, som lösningen på, integrationsproblemen.

– Vi håller på att få ett landskap till följd av segregationen där föreningar i många områden har svårt att rekrytera medlemmar och få föräldrastöd. Det borde vara ett tillräckligt stort problem för att idrotten ska säga att ”vi kan inte ha tillräckligt bra verksamhet på många platser på grund av segregationen” istället för att säga att ”vi vill ha pengar för att lösa problemen som följer av segregationen”, säger Ekholm.

Ingen ”spegling av samhället”

Idrotten ska inte heller beskrivas som ”en spegling av samhället”, som ofta görs, utan enligt Ekholm som en del i en och samma maskin.

Ekholm uppmanar nu Idrottssverige att bidra till ett förändrat politiskt samtal.

– Jag tycker idrottsrörelsen ska säga så här till politikerna: ”Titta här! Vi drabbas av konsekvenserna av segregationen. Vi har svårt att ha föreningar i gång. Vi har svårt att vara föreningar som erbjuder idrott på lika villkor till olika befolkningsgrupper.” Att helt enkelt säga att man är drabbad av segregationen som finns i samhället, och inte att man är en lösning på den. Och att finansieringen krävs för att upprätthålla verksamheter för annars måste vi ha en annan idrottsmodell än folkrörelsen.

Idrotten ska kräva mer resurser för att kunna bedriva föreningsverksamhet i ett mer prövande samhälle. Inte för att vara lösningen på det senare.

– Problembilden är oerhört med komplex och handlar om hur skolsystemet ser ut, boendesegregationen, ekonomisk ojämlikhet… De problemen kan idrotten inte lösa, men den måste hantera dess konsekvenser. Det är en poäng. Det spelar ingen roll om idrotten får 100 eller 250 miljoner. Det är klart att det är bättre med 250 men problemen går långt mycket djupare än så och det borde idrotten tala högre om.

I problematiseringen påtalar forskarna samtidigt att det inte bara är politikerna som bygger upp orättvisa förväntningar på idrotten. Även idrotternas egna företrädare gör sitt för att spä på intrycket.

– Det är en del av spelet att det fungerar så men jag tycker ändå att det finns möjlighet för idrottsrörelsen att vara lite mer av en motståndsyta där. Att säga att vi gör massor av bra saker men att politikerna också måste se en större komplexitet i problembilden.

Mårten Westberg känner att han kämpar i motvind. Bristande resurser är ett av många problem, men han vägrar ändå ge upp sin insats för idrotten och integrationen. Och hur skulle han, med tanke på vad han ser omkring sig?

– När rulltrappan stod still i Rinkeby blev det kö till hissen och de som gick i trappan fick ta två pauser för att orka upp. Risken att dö av en hjärtinfarkt i Rinkeby är tusentals gånger större än av våld men det har liksom inte samma värde när det är riksdagsval att göra något åt hälsobomben i förorten. Men det första jag hörde under covidpandemin var att akuten på Sankt Görans sjukhus såg ut som husläkarstationen i Rinkeby, för att alla mörka satt där och hade andningsproblem.

Westberg ser hur mycket idrotten hade kunnat förändra här, men han är också frustrerad över politikernas problembeskrivningar och riktade stöd.

20 miljarder till rättsväsendet

Som en jämförelse satsas som vanligt två miljarder till den samlade idrottsrörelsen i år. Detta samtidigt som regeringen lovat över 20 miljarder kronor mer till rättsväsendet bara de närmaste tre åren.

– Vi har omkring hundra mord om året i Sverige, samtidigt som tusentals dör av hjärtrelaterade sjukdomar. Det vill säga av för lite motion, suckar Westberg.

Mårten Westberg samlar ihop de sista bollarna innan han kliver ut ur hallen och försvinner bort i riktning mot Rinkeby Centrum.

Innan han försvinner vill han understryka att Fredrikshofs ambition att ha en mer etnisk likriktad klubb blev ett misslyckande, och att de sedan dess ställt om. Westberg har dock inga planer på att lämna förorten för Östermalm igen för det.

Såväl hans idrottsliga initiativ som integrationsinsatser i Rinkeby kommer fortsätta – men han beskriver dem själv i dag som en besvikelse.

– Jag tänkte att killarna här skulle få massor av kompisar i Turebergs villaområde och på Östermalm genom löpningen, för löpning är högfrekvent inom de områdena. Men när vi sticker och tränar med Fredrikshof, Spåvägen eller Löparnas vänner så hänger vi med våra Rinkeby Run-jackor i en egen liten klick för oss själva och snackar med varandra. Det är så jävla svårt alltså. Det är lite som att blanda olja med vatten. Du måste skaka flaskan rejält.

”Behöver inte fler blatteklubbar”

Ändå vägrar han ge upp. Såväl sin egen vision som kraven på att idrotten också måste göra mer.

– Jag tänker att det funkade bättre när jag var i Fredrikshof och åkte runt i förorterna för att rekrytera löpare dit. Då sprang alla i Fredrikshof-jackor, det blev en gemenskap och ungdomarna kom också dit en och en istället för i grupp. Det verkade funka bättre. Men den jättestora insats jag gjorde för att försöka skala upp den verksamheten här har inte varit lika effektiv.

Samtidigt ser han i sitt misslyckande en läxa till hela den svenska idrotten.

– Det här innebär att alla svenska idrottsklubbar i vanliga svenska områden kan göra jättemycket nytta genom att rekrytera från de här områdena.

Här förenas också Mårten Westberg och David Ekholm. För precis som Ekholm påstår blev Westbergs mest lyckade integrationsförsök när pengarna satsades på idrott istället för integration. När resurserna utgick från en etablerad svensk förening i Sveriges kanske mest kapitalstarka bostadsområde istället för som en punktinsats i en idrottssvag förort.

Ändå ser Westberg hur idrotten rör sig mot det senare.

– Vi behöver inte fler blatteklubbar och risken är att Rinkeby Run bara är en blatteklubb. Men ser du på fotbollen så är det samma mönster där. Att de traditionella svenska klubbarna lämnat Järva och ersatts av lokala klubbar.

– Jag tycker idrotten är ett kraftfullt verktyg för integration, men också för segregation. Det är precis lika kraftfullt åt båda hållen.