Hans styrka var att han förstod galningarna – hans svaghet att han tillhörde dem
MILANO. Burdisso åkte ut och Torres smällde in avgörandet.
Dramatiken på planen var över.
Det var dags för dramat i katakomberna att börja.
Den stora pressalen på San Siro är ett ganska kargt och ogästvänligt rum, ett sånt där som man gärna lämnar så fort man bara kan.
I går kväll satt Roberto Mancini kvar i drygt 40 sekunder.
Han kom in, han sa upp sig och han gick ut.
Kvar lämnade han ett tomt podium, en smått chockad presskår och hundratals frågor.
Vad händer nu?
Mycket av kraften i den här upplagan av Inter har funnits i spelarnas karaktärer. Det är ett lag fullproppat av starka, egensinniga, smågalna personligheter.
Såna egenskaper bygger imperier – men såna egenskaper kan också rasera dem.
Roberto Mancinis styrka som Inter-tränare har varit att han har förstått sig på de här hetsporrarna. Hans svaghet har varit att han ibland själv tillhört dem.
Liverpool har avslöjat hans brister
Under sitt korta anförande hann ”Mancio” påstå att hans beslut inte hade något med den här förlusten att göra, men det tror jag helt enkelt inte är sant.
Jag tror att de här matcherna mot Liverpool fått något att rinna över på honom. De har visat på hans tillkortakommanden som taktiker, och de har dessutom blottat svagheter där de inte borde ha funnits.
Roberto Mancini har misslyckats med att få sina spelare att prestera maximalt när det gällt som mest. Han har misslyckats med att förbereda dem mentalt.
På samma sätt som Champions League brukar locka fram det bästa ur stora spelare kan turneringen också locka fram det värsta ur vildhjärnor.
Den här matchen levde i 50 minuter, sedan dödade Nicolás Burdisso den.
Visst. Han hade otur. Det var ett rött kort som går att diskutera fram, tillbaka och fram igen – men samma princip som fällde Marco Materazzi för tre veckor sedan fäller Burdisso i dag.
Har du ett gult kort så spelar du inte på gränsen. Så enkelt är det.
Sånt ska sitta i ryggmärgen på en elitspelare – och gör det inte det så är det en tränares uppgift att upptäcka det.
Sammanlagt har Inter spelat med 10 man i över 100 minuter under det här dubbelmötet. Med de förutsättningarna är det omöjligt att slå ett lag som Liverpool, och Roberto Mancini är inte utan skuld för att det blev som det blev.
Det som skiljer vinnare från förlorare i Champions League är ofta förmågan att hålla huvudet kallt när det stormar som mest.
Rafa Benitez kan det. Och Fernando Torres kan det.
Liverpool-fansen har en ny favoritsång som de studsat runt till i Milano. Den går till melodin av ”English Civil War”, och kulminerar med raderna: ”He gets the ball and scores again, Fernando Torres, Liverpool´s number nine”.
Han får bollen och han gör mål igen, Liverpools nummer nio.
Så enkelt kan det vara för vissa, så förtvivlat svårt för vissa andra.
Torres effektivitet avgjorde
Fernando Torres gjorde ett mål på en och en halv chans i går. Julio Cruz och Zlatan Ibrahimovic gjorde noll på sju, åtta stycken.
Om vi bortser från frisparkarna var Zlatan väldigt bra i 50 minuter, men efter Burdissos utvisning var det som om han tappade både intresset och skärpan.
Redan 2002 sa svensken i en intervju:
– Jag kräver mycket av mig själv. Särskilt i Champions League, när hela världen ser på.
Så är det för oss andra också. En spelare gör aldrig ett lag, men är man den starkast lysande stjärnan i en av Europas största klubbar så förväntas man förr eller senare också göra avgörande insatser när de verkligen behövs.
Två missade frilägen i en redan avgjord match må vara en sak – men det är ett ofrånkomligt faktum att Zlatan Ibrahimovic aldrig någonsin har gått längre än till kvartsfinal i Champions League.
Just den aspekten av hans karriär är helt enkelt inte godkänd, och det tror jag att han själv håller med om.
Men så gick ännu en Champions League-kväll, och den kommer aldrig åter.
En vänsterback tappade huvudet och en tränare sa upp sig.
En centerforward förtjänar hela Europas hyllningar, en annan får finna sig i viss kritik.