Helsingborg förlorade inte på ungdomarna
EINDHOVEN. Det är inte över förrän en fet kärring sjungit, heter det, men jag kan tyvärr inte tro på att HIF kan vända 0–2 mot PSV Eindhoven.
Chansen försvann på Philips stadion när Razak Omotoyossi inte prickade mål och en cypriotisk domare fick för sig att han såg en straff.
Det bör vara över. PSV är ett för bra lag. Inte särskilt kul att titta på men gediget, bollskickligt och konsekvent i allt man gör. Ett evigt bollrullande och totalt utnyttjande av planens bredd för att mala ned motståndet.
PSV var skickligt på det. Totalt överlägset i bollinnehav och visst skapade hemmalaget flest och bäst målchanser men HIF gjorde ändå en sensationellt bra match med tanke på förutsättningarna.
PSV är ett vinnande lag mitt i sitt seriespel. HIF är på väg att bygga ett nytt lag med en tillfällig, men duktig, tränare.
Ekstrand strålade efter matchen
Förutsättningarna var verkligen inte bra för HIF men man snuddade vid den succé som ett Omotoyossimål hade inneburit.
Med 18-årige Andreas Landgren som högerback och nedtrappade Andreas Jakobsson som mittback bredvid sensationellt moget spelande debutanten Joel Ekstrand, 19, borde HIF:s försvarslinje vara en dröm för PSV.
Det blev inte så. Landgren hade visserligen en hel del problem i sitt positionsspel men visade också entusiasm och vilja att slita sig tillbaka in i matchen gång på gång.
Joel Ekstrand var så nervös i omklädningsrummet att han undrade vad han gjorde här före matchen. Efter strålade han och sa att det var den roligaste matchen han spelat i sitt liv. Kanske tändes en stjärna i den fuktiga dimman i går kväll.
HIF förlorade inte på sina ungdomar.
Man förlorade på domaren och på att – som Henke Larsson återigen konstaterade – ibland går bollen in, ibland gör den det inte.
Försvaret klickade vid 2–0
Daniel Andersson borde naturligtvis ha boxat bort bollen vid 0–2 men dagens fladderbollar är inte lätthanterliga för målvakter. Lazovic ska inte få står så fri på returen, där klickade HIFs försvarsspel, men att släppa in två mål mot holländska serieledaren i februari är egentligen helt okej för ett svenskt klubblag.
Skillnaden mellan 1–2 och 0–2 är dock enorm. Nu kan man egentligen inte ens drömma annat än om ett tidigt ledningsmål efter paus hemma på Olympia, ett sent 2–0, mållös förlängning och ett chansartat straffavgörande.