Wennerholm: Börjar bli orolig på allvar
Nej, inte nu igen.
Henrik Zetterberg är borta från World Cup och nu börjar jag bli orolig på allvar.
Hur många smällar tål det här laget?
Först var det Alexander Steen som tvingades tacka nej och nu alltså Henrik Zetterberg.
Den skadeförföljde Zäta som bara hann spela en match i OS i Sotji innan ryggen sa ifrån och sedan tvingades följa turneringen från sjuksängen.
Nu är han inte ens med från start.
Och två av den svenska World Cup-truppens mest rutinerade pjäser och de bästa allround-spelarna det här laget hade är borta.
Det enda som oroat mig med det här laget har varit forwardssidan, där jag var osäker på slagkraften redan innan Steen och Zäta försvann.
Att backen Niklas Kronwall tvingades hoppa av och ersattes av Hampus Lindholm var inte samma avbräck. Här förlorade Sverige mest i respekt från motståndarna, där Kronwall är ett större namn än Lindholm. Men de svenska backarna i övrigt håller absolut världsklass. Den svenska backbesättningen har rankats som den bästa i hela World Cup, även borta i Nordamerika där de mest brukar hylla sitt Kanada.
Men både Henrik Zetterberg och Alexander Steen borta?
Det är en helt annan femma.
Där försvann en del av ryggraden i Rikard Grönborgs World Cup-bygge. Inte bara två av Sveriges offensivt skickligaste forwards, utan också två av de starkaste defensivt.
En tränares dröm
Det är den kombinationen som gör dem så stora och så viktiga.
När jag brukade fråga förre förbundskapten Pär Mårts om hans drömspelare och den första han skulle plocka ut var svaret alltid detsamma:
Henrik Zetterberg.
Han är en tränares dröm och att Rikard Grönborg säger att det inte spelar så stor roll att Zäta är borta, så är det bara ett spel för galleriet. Han inser som alla andra att laget är försvagat.
Sveriges två tilltänkta topplinor är fortfarande intakta med Patrik Hörnqvist-Nicklas-Bäckström-Filip Forsberg och Loui Eriksson-Henrik Sedin och Daniel Sedin. Det var så de såg ut efter Alexander Steens nej tack.
Zäta var tänkt att leda en tredje med Jakob Silfverberg och Carl Hagelin, i alla fall till en början väldigt intressant på papperet.
Men nu blir det inte så.
Calgarys Mikael Backlund ersätter Zetterberg och inget ont om Backlund, men några Zäta-nivåer når han inte.
Tidigare har Rickard Rakell ersatt Alexander Steen och det är samma sak där.
Totalt sett tappar svenskarna i slagkraft.
Zäta var dessutom utsedd till lagkapten, vilket visar vilken stark roll han hade i de här laget.
Nej, det här var väl bland det värsta som kunde hända.
Nej, nu vill jag inte se fler spelare som faller bort.
Den verkliga mardrömmen vore om Henrik Lundqvist blev skadad nu också.
Gud förbjude.
Jag var orolig redan inför gruppspelet i World Cup och är ännu oroligare nu.
Hjärtat säger att Sverige spelar final mot Kanada, men i hjärnan ringer varningsklockorna redan inför gruppspelsmötena med Ryssland, Finland och unga, talangfulla Team Nordamerika.
Sverige öppnar dessutom turneringen mot den verkliga mardrömsmotståndaren Ryssland, ett landslag svenskarna inte slagit i ett mästerskap sedan 2004. På tio möten.
När Sverige tog OS-guld i Turin 2006 blev de utspelade av ryssarna i gruppspelet och förlorade med 0-5. Jag är glad att Finland slog ut ryssarna på andra halvan i det slutspelet.
Sverige måste ha minst två lag bakom sig för att ens ta sig till semifinal i World Cup.
Det känns nästan som att trenden måste brytas redan där i öppningsmatchen mot Ryssland. Vid en förlust hamnar svenskarna under en väldig press direkt och är tvungna att slå både Finland och de unga nordamerikanerna för att ta sig vidare.
Utan spelare som Henrik Zetterberg och Alexander Steen är oddsen fortfarande goda. Men de har sjunkit betänkligt.