Gått igenom 58 vintrar och en tung begravning
Erik Niva: Wales vet att skilja på obetydliga motgångar och verkliga nederlag
En smäll i Solna och så var entusiasmen bortblåst och förhoppningarna krossade?
Nja, Wales har gått igenom femtioåtta vintrar och en begravning för att komma hit till EM.
De vet att skilja på obetydliga motgångar och verkliga nederlag.
Det finns förluster och så finns det förluster.
Genom åren har Wales fotbollslandslag förlorat betydligt fler matcher än det vunnit, men de har ju inte lagt ner för det. Men den 27 november 2011 förlorade de sin förbundskapten och ledstjärna, och det var som om vägen framåt plötsligt bara tagit slut.
Gary Speed var död, och väldigt lite runt fotbollen spelade längre någon roll.
Flera av landslagsspelarna har i efterhand berättat om hur allt bara kändes poänglöst, om hur de hade svårt att se hur de någonsin skulle kunna motivera sig för en match igen.
Men tre månader efter att Gary Speed tagit sitt eget liv stod de ändå där igen i de röda landslagsdräkterna. Det var minnesmatch mot Costa Rica – landslaget som Gary Speed en gång själv debuterat mot – och de walesiska spelarna var fast beslutade att hedra mannen som gjort så mycket för dem.
Ändå förlorade de.
Det var ju inte det att de inte försökte. Det var bara det att det inte fungerade, att det helt enkelt inte gick. Rutinerade mittbacken Ashley Williams kom in i omklädningsrummet i paus och klagade över att kroppen inte svarade som den brukade göra, att benen kändes bortdomnade.
Det var ingen vanlig kväll. Efter slutsignalen var det en 14-åring som ställde sig i mitten av omklädningsrummet för att prata med laget.
– Vi förlorade ikväll, men min pappa sa alltid till mig att det som betyder något är att göra sitt bästa. Så länge du gör det är det tillräckligt bra, och ikväll försökte ni alla så mycket som ni någonsin kunde. Tack för att ni kom hit, och tack för att ni spelade för min pappa.
Legendens son tackade alla spelarna
Efter att han hållit sitt lilla anförande gick sedan Ed Speed – äldsta sonen i familjen som numera saknar sin pappa – runt till var och en av spelarna, såg dem i ögonen och tackade dem personligen.
– Vi var bara tvungna att börja se framåt igen. Mannen som fick oss att tro på möjligheten att kvalificera oss till mästerskap var borta, men jag och alla andra i truppen beslutade oss för att göra allt som någonsin stod i vår makt för att göra hans dröm till verklighet. Det skulle vara ett litet sätt att återgälda hans som för modet som han kom in i omklädningsrummet och visade oss, reagerade Ashley Williams.
Det finns förluster och så finns det förluster och så finns det frågan om vad man sedan gör av dem.
När Gary Speed tog över som förbundskapen för Wales för drygt fem år sedan var läget precis lika hopplöst som vanligt. De var rankade på 113:e plats i världen, strax efter Centralafrikanska republiken. De hade inte kvalificerat sig för ett mästerskap sedan 1958, och visade inga tecken på att göra det framöver heller.
Attityden var pessimistisk på gränsen till fatalistisk. Organisationen var ihålig, amatörmässig.
Gary Speed var sedan bara förbundskapten i ett knappt år, men under den tiden hann han vända upp och ner på det slappa ointresse som tillåtits sätta sig runt det walesiska landslaget.
Han var en perfektionist, som ställde stora krav på andra och allra störst krav på sig själv. Han var en stolt walesare, som gjort till vana att spela ”The Green Green Grass of Home” på bilstereon så fort han korsade bron över floden Severn på vägen hemåt.
Att regelbundet tacka nej till landslaget var inte längre accepterat. Att inte sköta sina förberedelser ordentligt var inte ett alternativ. Att gå ut till match utan en tydlig struktur och idé var uteslutet.
Tidigare hade Wales träningar varit några träningsvästar som saknades, ett gäng utslängda koner, och ett gäng spelare som mest körde tvåmål efter eget huvud. Under Gary Speed var det salivtester, färgkoder och detaljerat individualiserade träningsprogram.
Ashley Williams förtydligar:
– Hans vision för Wales var stark, och kretsade i grunden kring att nå framgång, utan ursäkter för att misslyckas.
Gareth Bale fyller på:
– Han förändrade sättet vi spelade på, men framförallt förändrade han hela vår mentalitet.
Klättrade rejält på världsrankingen
Under landslagsåret 2011 tog sig Wales hela vägen upp till 48:e plats på världsrankingen, en större klättring än någon annan nation. De stängde säsongen med tre raka segrar mot Schweiz, Bulgarien och Norge, och efter den sistnämnda 4-1-vinsten framstod Gary Speed som en både stolt och belåten fotbollstränare. Själv gjorde han ju 535 Premier League-matcher och 85 landskamper, men ändå såg han saker i spelare som Gareth Bale, Aaron Ramsey och Joe Allen som han själv saknat.
– Jag hade inte varit tillräckligt bra för att ta plats i det här laget, log Speed.
Två veckor senare hängde han sig själv.
Chockades över dödsbudet
Chris Coleman nåddes av dödsbudet nere i Grekland. Han var tränare för AEL Larissa då, och hade precis skickat ut sina spelare för att spela match.
Än idag kommer han inte ihåg hur den slutade, eller ens vilka de mötte. Allt han kan minnas är hur han satt på bänken med tårade ögon, chockad och bedövad.
Chris Coleman och Gary Speed hade känt varandra i mer än 30 år. De möttes på fotbollsplanen för första gången som 10-åringar.
– Han spelade för Norra Wales, jag spelade för Södra Wales. Hans mamma och pappa stod vid ena sidlinjen, min mamma och pappa vid den andra.
De två följdes åt upp genom de oskuldsfulla tonåren och in i det professionella vuxenlivet. De åkte tillsammans och provspelade för Manchester City som 14-åringar, de delade rum på bortamatcherna med både junior- och seniorlandslaget.
– Vi spelade båda gitarr, och om vi fått med oss ett bra resultat brukade vi ta fram gitarrerna och sjunga lite allsång. Jag var bättre än Speeds. Han spelade gitarr som om han hade boxningshandskar på sig.
Innan han accepterade att ta över som förbundskapten satte sig Chris Coleman ner med Gary Speeds föräldrar – Roger och Carol – på deras stampub i norra Wales. De pratade om värdet av att hålla fast, betydelsen av att våga släppa och balansen däremellan.
Coleman behövde aldrig be om någon välsignelse. Det har alltid varit både självklart och underförstått att han var den enda självklare efterträdaren.
– Men det var ändå kusligt att komma till förbundet och gå in på kontoret för första gången, att se den där tomma, svarta läderfåtöljen bakom skrivbordet. Jag tänkte: ”För några månader sedan satt en av mina bästa vänner där”.
Mer än något annat tog Chris Coleman jobbet som en skyldighet gentemot en barndomsvän. På något sätt såg han sig själv som en beskyddare av en dröm.
Han gick till jobbet full av tankar, tvivel och förpliktelser – och så gick hans lag ut och förlorade de fem första matcherna.
Det var efter den fjärde av de fem snabba förlusterna som Craig Bellamy visste att han behövde prata. Den rutinerade anfallaren hade varit med om det mesta i sin fotbollskarriär, representerat klubbar som Liverpool, Manchester City och Celtic. Han hade spelat ihop med Gary Speed i Newcastle, och varit en av kistbärarna på hans begravning.
Nu kastade han fotbollsskorna i golvet, och skakade på huvudet.
– Grabbar, jag vet att det är svårt, men vi måste ta oss ur det här nu. Jag är själv värst av alla, jag vet. Jag försöker glömma, men ändå finns det där hela tiden. Det är svårt för alla, men på något sätt måste vi gå vidare.
I matchen som följde förlorade Wales med 6-1 mot Serbien, och något slog över. Den stumma apatin förvandlades till akut smärta. Assisterande förbundskaptenen Osian Roberts – som behållit samma roll under Coleman som han hade under Speed – upprepade ungefär samma saker som Craig Bellamy försökt nå fram med efter den föregående matchen.
Det gick bara inte att stå kvar vid vägskälet med nedböjda huvuden. Det var antingen eller, det var bakåt eller framåt.
– Det var ett hemskt omklädningsrum där i Serbien. Inga lampor, becksvart. Men vi behövde ett sånt där praktfiasko för att vi skulle klara av att dra ett streck bakom oss: ”Det räcker. Lägg allt bakom oss. Gå framåt”. Efter Gary hade allt bara varit rena tortyren. Vi hade den här psykologiska blockeringen, vi var som i trans.
Chris Coleman insåg också att han hade tänkt fel, att han hade försökt vara Gary Speed snarare än att efterträda honom.
– Jag gjorde saker som jag egentligen inte trodde på, och det funkade inte för mig. Gary Speeds sätt var jättebra, men det var inte mitt sätt. Jag brände mig rätt illa, och jag förtjänade det. Vi kan inte vara sann mot någon annan innan vi är sanna mot oss själva.
Spelarna skakade av sig sin förlamning, tränaren började ta egna beslut – och Wales började vinna igen.
Det finns inget facit för att hantera sorg. Alla gör på sitt sätt, och det som fungerar för den ena ena behöver inte vara rätt för den andra.
Gary Speeds föräldrar har gjort om sonens gamla pojkrum till en sorts minneshörna. Där finns bilderna, bollskorna, medaljerna.
På väggen hänger en inramad walesisk landslagströja med ett meddelande från en av landslagsspelare: ”RIP, gaffer. Det var en ära att jobba med dig. Tack för allt”.
På bordet nedanför står en liten silverask med ett svart sorgband runt. Den innehåller askorna efter Gary Speed.
– Andra sprider ut askorna och så, men vi ville behålla dem här hos oss så att vi vet att han är säker. Det är det viktigaste.
Under åren som gått har mamman Carol nästan helt släppt greppet om fotbollen, medan pappan Roger följer den på samma sätt han alltid gjort. Han går på matcherna, bryr sig om resultaten. Han har pratat med landslagsspelarna både individuellt och i grupp, för att hjälpa dem att komma vidare.
– Jag vet att de skulle ha sprungit rätt igenom en tegelvägg för Garys skull, och jag har sagt åt dem att göra precis detsamma för Chris Coleman. Nu ger de mig enorm stolthet att Garys namn nämns så ofta – av både spelare och fans – i samband med det här lyckade kvalet. De säger att han både influerat och inspirerat dem.
När Wales skulle säkra EM-platsen hemma mot Israel satt Roger Speed på läktaren precis som vanligt.
– Jag har aldrig upplevt en sådan stämning. Fansen började sjunga Garys favoritlåt – ”Can't Take My Eyes Off You” – och avslutade med att skandera hans namn. Det nådde verkligen fram till mig, jag var i tårar.
För drygt fyra år sedan kysste Roger Speed sin döde son när han låg på båren utanför sitt hus. I dag är han i Bordeaux för att se Wales spela sin första mästerskapsmatch på 58 år, specialinbjuden av fotbollsförbundet. Han bor på samma hotell som spelarna, han flyger med truppens flygplan. Han har sina barnbarn i händerna – Ed Speed har hunnit bli 18 år gammal och juniorlandslagsman – och sin son i sinnet.
I dag är det match. Sedan kan ingen säga vad som händer i morgon. Livet pågår så länge det nu pågår, och sedan tar det slut.
– Jag vet att det finns någon däruppe som tittar och stöttar laget precis hela tiden. Jag känner att han tittar på mig också, och det är bra. Då vet jag att han är med mig. Och jag vill vara med honom. Jag kan inte vänta på att komma upp dit och träffa honom igen.
Källor: ”Gary Speed Remembered” (Abbandonato), ”The Dragon Roars Again” (Thomas), ”Zombie Nation Awakes” (Law), ”Together Stronger” (Wathan), Western Mail, Daily Post, Wales Online, BBC, Sporza.