Maffian har tagit plats på stadion
Det kunde inte ha börjat sämre.
Efter premiäromgången i Serie A är redan ett lags ”tifosi” förbjudna att åka på bortamatch.
De får snart sällskap av andra.
När jag började arbeta med fotboll i Italien, beskrev fansen ”il calcio” som en ”fede”, en tro.
Och det var en glad, knasig tro.
Jag har varit på oräkneliga supporterklubbar och träffat ”tifosi” som brinner för sina klubbar. Jag har särskilt goda minnen från en Interclub i arbetarstadsdelen Bovisa i Milano i mitten av 1990-talet.
Älskade – trots dåliga resultat
Inter förlorade allt de tog i. Jag såg ett derby tillsammans med den mycket blandade samling mänsklighet som befolkade klubben, unga, gamla och medelålders, inflyttade från södra Italien och tvättäkta milanesi, arbetare och kontorister, några enstaka kvinnor. En av dem, Isodoro, satt där och grät efter Milans seger. Det var på den tiden Milan vann allt.
Isodoro levde enligt filosofin att en tifosos första uppgift är att hålla fast vid sitt lag, i nöd och lust. Det innebär för de allra flesta ett stort lidande och då och då ögonblick av total eufori som gör lidandet uthärdligt och meningsfullt.
Det låter som något som hände för 100 år sedan, inte 15. Och ändå lever den här livsstilen kvar hos tiotusentals ”tifosi” som fortsätter befolka de italienska arenorna, med livet som insats.
Från att ha varit en av världens mest fredliga fotbollsnationer, har Italien på kort tid blivit en av de allra farligaste och ingen hittar någon riktigt bra förklaring till hur detta har gått till.
I söndags bröt helvetet lös när nära 2 000 Napoli-huliganer tvingade av alla vanliga passagerare från ett tåg för att åka till Rom och se Napolis Serie A-debut mot Roma. Av råbusarna på tåget visade sig 200 vara tidigare dömda, många för grova brott. På vägen tillbaka uppstod kalabalik på stationen i Rom.
Den som vill gå på match utan att slåss, måste antingen vara mycket modig, mycket rik eller möjligen journalist. Pressläktaren går fri ännu så länge, liksom VIP-hyllan.
Där sitter klubbpresidenterna, politikerna, rikemanssönerna och TV-skådisarna och ser ut att ha hur kul som helst, medan världen står i brand runtomkring dem.
Dem ger sig heller ingen på. De är naturligtvis välbevakade. Men det beror också på ett underdånigt fotskrap i förhållande till överhetens inflytande och pengar, till och med bland de vildaste huliganerna.
Just därför borde klubbpresidenterna använda sin makt mer än vad de gör. De kan stänga av oönskade ”tifosi” eller helt kallt låta dem förstå att de ser fotbollen rätt och slätt som en investering. Det gör till exempel Diego Della Valle, som köpte Fiorentina för en spottstyver när klubben var i kris och åkte ner i C2:an för några år sedan.
Fotbollsarenan – enda stället att få uppmärksamhet
Hittills har det varit en god affär. Men Della Valle är inte intresserad av bråk och Fiorentinas vanligtvis heta tifosi har faktiskt lugnat ner sig. Klubben har gjort en tydlig markering.
Napoli-huliganernas framfart är en väldigt tråkig inledning på Serie A. Det är dags att sluta drömma om pittoresk harmoni och inse att fotbollen erbjuder den enda arenan där Italiens växande proletariat har en chans att få lite uppmärksamhet. Där spiller de ut all sin vrede över ett samhälle som har slutat se dem och höra dem. En av de farligaste nya grupperna i Neapel ägnar sig åt alla former av våldsamma protester. I våras tuttade de på sopor, kapade stadsbussar och slog brandkåren gul och blå. De kallar sig Niss, Niente Incontro, Solo Scontro (inga möten, bara konfrontation). Enligt vissa analytiker har camorran ett finger med i spelet.
Camorran på stadion. Det var bara det som fattades.