Svennis, din tur att bli historisk på Azteka
”Jag fylls nästan av en nästan kyrklig vördnad
MEXICO CITY. Det är du som härskar över templet nu, Sven-Göran Eriksson.
Det är du som har ansvaret för fotbollsvärldens allra heligaste plats.
Lev upp till det.
Det är klart att det vore lätt att säga Wembley. Givetvis är det svårt att ignorera Maracanã.
Men nej, jag har varit på båda de arenorna, och efter en dag i de södra utkanterna av Mexico City är jag omvänd och övertygad.
Fotbollsvärldens allra mest klassiska arena heter Aztekastadion och ingenting annat.
Faktabatteriet är väldigt svårt att argumentera mot.
Det här är den enda platsen på jorden där det spelats två VM-finaler. Det är den enda fotbollsstadion i västvärlden som fortfarande rymmer fler än 100? 000 åskådare.
Bästa matchen någonsin
Här gjordes det vackraste målet någonsin – officiellt enligt Fifa – när Diego Maradona valsade sönder England.
Här spelades den bästa matchen någonsin – också officiellt enligt Fifa – när Italien slog Tyskland med 4–3.
Här etablerade publikmassorna den mexikanska vågen, här stod Maradona för det värsta fotbollsfusket i historien och här gjorde Brasilien den bästa laginsatsen genom tiderna när de detroniserade Italien med 4–1 i VM-finalen 1970.
Nu går jag ut från hemmalagets omklädningsrum, upp genom spelartunneln, tar ett varv runt planen och fylls med en nästan kyrklig vördnad.
Den där uttjatade parallellen mellan fotboll och religion är verkligen inte något jag vill älta ytterligare några varv, men jag är ju ändå som jag är.
Jag har varit i Peterskyrkan, Notre Dame-katedralen och Hagia Sofia-moskén utan att bli särskilt berörd – här vågar jag knappt lyfta på fötterna av rädsla för att knöla till ett grässtrå.
Det här är något annat. Det här min plats på jorden.
Kommer man hit som aktiv antar jag att man kan reagera på två olika sätt.
De riktigt stora inspireras till höjder de aldrig tidigare nått – både Pelé och Maradona fick sina karriärer att kulminera här – medan de som saknar den där sista ingrediensen sjunker igenom totalt.
–?Att spela på Aztekastadion är det svåraste en fotbollsspelare över huvud taget kan göra, skrev New York Times häromåret.
Omdömet syftar inte bara på de mentala prövningarna, utan även på hård, fysisk verklighet.
35 år utan förlust
Aztekastadion ligger på drygt 2 200 meters höjd. Luften här är tunn, extremt förorenad och dessutom fylld av vrålen från över 100 000 maniska mexikaner.
New York Times skrev inte som de gjorde utan anledning. USA:s landslag har spelat här 23 gånger. 22 gånger har de förlorat, en enda gång har de lyckats få med sig ett kryss.
Mexiko spelade tävlingsmatcher här i över 35 år innan de förlorade en enda gång.
När nu Svennis lag ska till att premiärspela vet jag inte vad jag ska vänta mig, men jag vet vad jag fruktar.
Jag har aldrig någonsin tillhört skaran som ställt sig upp och ylat om ”roligare fotboll” så fort någon dristat sig till att ställa upp en rak fyrbackslinje, men det fanns dagar då Svennis engelska landslag kunde få mig att utstöta ångestfyllda primalskrik.
Det var ängsligt, det var glädjelöst, det var apatiskt.
Personligt förolämpad
Det präglades av ett tankesätt som visserligen gav ordinära resultat, men som samtidigt kvävde den vildsinta framåtanda som alltid varit den engelska fotbollskulturens innersta kärna.
I morgon natt skickar Sven-Göran Eriksson ut det mexikanska landslaget för att möta ett mediokert Honduras på självaste Aztekastadion.
Om det laget visar sig prioritera säkerheten i varje situation skulle jag känna mig personligt förolämpad.
Det vore inte bara ett taktiskt felval – det vore en skymf mot fotbollens mest magiska matta.