Laget måste spela sitt livs bästa hockey
QUEBEC. Stora, kaxiga Kanada landade i Quebec i går.
Fortfarande skyhöga favoriter i VM och Svenska Spel har 4.05 i odds på Tre Kronor för seger mot Kanada i natt.
Men kan de här svenska hjältarna bjuda på ännu en bragd, kan Henrik Lundqvist stå på huvudet med sina onda knän och kan Douglas Murray få kanadensarna ur balans med sina stenhårda tacklingar, då...
....kan det vara Godnatt, Kanada.
Det är naturligtvis lite för många bitar som ska falla på plats för att jag ska kunna påstå att det här svenska laget vinner.
På papperet ska de inte ha en chans.
Det är vad hjärnan säger.
Och för att inte bjuda på ytterligare klyscha, kan jag väl säga att hjärtat inte heller har några synpunkter på det resonemanget.
Hur svensk man än är.
Minst lika elaka...
Kanadensarna har två målvakter i snudd på Henke-klass, de har tyngd, de har stjärnor, de har målskyttar och de har flera spelare som är minst lika elaka som Douglas Murray.
Det har en ledarstab på femtioelva personer och inflytande och makt att fixa minsta möjliga motstånd.
Det lyxigaste omklädningsrummet i Pepsi Coliseum hade stått plomberat tills i går, då Kanada hängde upp sin skylt på dörren och det kommer att bli de vanliga påtryckingarna för att påverka valet av domare.
Men jag säger inte att det är fel.
Det är så Kanada jobbar.
En superprofessionell landslagsorganisation som tänker på allt och tar till alla medel som finns för att vinna.
Mössan i handen
Jag kan tycka att svenskarna och övriga motståndare fortfarande står lite med mössan i hand och bara klagar, i stället för att anlägga moteld på direktoratsmötena och protestera mot de fördelar kanadensarna ordnar åt sig.
Men den tiden är förbi då Kanada kunde åka ut på isen och säga – BU!
Svenska hockeyspelare har inte den respekten längre och Per Ledin kommer vara lika ettrig mot Kanadas stenhårda backstjärna Ed Jovanovski, som han var mot Linköpings Johan Fransson i slutspelet.
Men jag vet som alla andra att Kanada inte är någon önskemotståndare.
Pucken v a r inne
Jag var i Moskva i fjol, då Kanada vann med 4–1 i den VM-semifinalen och de siffrorna speglade inte matchen.
Kanada var ännu överlägsnare än så.
Jag var i Prag 2005 och såg VM-finalen som mest blev känd för Rob Niedermayers tackling i ryggen på Peter Forsberg.
Men jag såg också Kanada vända 1–3 till seger med 5–4.
Och jag var i Helsingfors 2003, då Anson Carter slog in den där pucken i sudden death som avgjorde den VM-finalen.
Och pucken v a r inne.
Men jag minns även VM i Riga 2006, då kanadensarna kom med 18-årige superstjärnan Sidney Crosby.
Kanada vaknade aldrig
Den gången vann Sverige med 5–4 i semifinalen och seglade vidare mot VM-guld efter 4–0 mot Tjeckien i finalen.
Då ledde svenskarna med 5–2 redan efter drygt två minuter i andra perioden och kanadensarna vaknade aldrig från den chocken, även om de pressade enormt i slutet och vann skotten med 32–25.
Då spelade Johan Holmqvist sitt livs hockey, utsågs till turneringens bästa målvakt och efter VM kunde han sätta sig på ett plan tillbaka NHL efter ett tillfälligt besök i Brynäs.
Det måste Henrik Lundqvist göra i dag också.
Och övriga svenskar måste spela sitt livs hockey.
Då kan det gå.
Trots oddsen.